Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag har haft några dagar när jag verkligen ansträngt mig för att komma i säng vid midnatt, men misslyckats radikalt. Jag kommer inte i säng förrän framåt tre,  halv fyra eller kanske till och med fyra. Nån natt kom jag i säng halv fem.

[column_half]

Det här är inte roligt. Nog för att jag trivs på nätterna, men jag är trött i princip hela tiden. De dagar jag faktiskt lyckas ta mig i säng i hyfsad tid mår jag på det stora hela bättre. De två senaste dagarna har jag ägnat åt att försöka hålla mig vaken, och att när jag vaknar runt lunch eller så, jobba på att bli av med den huvudvärk jag har när jag vaknar.

Och jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket av allt det här som har med bipolariteten att göra, och hur mycket som har med min sömnapné att göra, eller kanske till och med på ökningen av Lamotrigin. Om ungefär tio dagar ska jag hämta min bettskena som är tänkt att vara behjälplig med sömnapnén, och jag hoppas SÅ på att den kommer att fungera såsom det är tänkt. Jag orkar inte gå runt och vara såhär trött hela tiden. Mina trötta dagar är nämligen en kamp för att ens hålla mig vaken. På riktigt.

Och jag tänker som så att om den här bettskenan gör sitt jobb som den ska, då kommer väldigt mycket att falla på plats och bli bättre. Jag kommer att sova bättre, bli piggare och få mer energi. Hur kan det vara dåligt, liksom!? Det innebär i sin tur att jag får mer energi till hunden, att ta hand om mitt hem (som för all del ser ungefär tusen gånger bättre ut än för ett par år sen), till att vara social och så vidare.

[/column_half][column_half_last]

Så. På det stora hela kan man nu säga att jag går runt och mår lite sisådär. Ena dagen är det helt ok, andra dagen lite mindre ok. Det är aldrig riktigt illa, för vilket jag är oerhört tacksam. Men det är inte riktigt bra heller. Nu kommer det nog i och för sig att vara lite svajigt ett tag, med tanke på att Venlafaxinet ska sänkas i dos, och Lamotriginet justeras, men i alla fall. För ögonblicket känner jag mig kluven. Det är som att jag mår på två sätt. Ett lite halvdant sätt som syns utåt, och sen ett annat, lite sämre sätt som inte alls syns utåt utan som gömmer sig innanför allt, typ.

Nu under åtminstone ett par veckor framåt kommer det att hända en del som förhoppningsvis får mig att må bättre. På tisdag kommer det jag har väntat på så länge, som har med mitt boende att göra. Jag ska berätta mer om det efteråt, men just nu är jag lite försiktig med det. Några dagar senare ska jag träffa min gamla och min nya handläggare på soc. Därefter ska jag hämta bettskenan.

Det är rörigt på insidan, känner jag. Kanske för att jag är trött, kanske för att det bara är… rörigt. Jag kan inte svara på det. Ibland önskar jag att jag kunde vara fokuserad och hålla ihop lite mer, längre perioder åt gången. Eller. Jag kan nog det, fast kanske inte när jag är trött. Jag vet inte det heller.

Jag tror inte jag vet någonting just nu.

[/column_half_last]

 


kluven_itu

Arkiv
Translate