Insamling

Försäkringskassan har dragit ned mitt bostadstillägg med cirka 3 500 kronor i månaden fram till nästa höst. (läs mer här)

 

Stötta mig gärna genom min insamling (Paypal).

 

Tack!



… anpassa sig till friskhetsnormen och normen om hur ett lyckligt liv ser ut?

Frågeställningen uppstod i ett av de communities jag hänger på online, men det har inte kommit något vettigt svar. Jag kan tycka både och på den frågan, fast mest nej, tror jag.

[column_half]

Det tillhör inte nyheterna att folk diagnosticeras friskt till höger och vänster. Att det går trender i vissa diagnoser. Nu ett längre tag, efter vad jag har förstått, har det varit trend att klistra etiketten ADHD på väldigt många människor. Som jag hoppas att flertalet av er kära läsare är medvetna om by now, har jag själv diagnosen bipolär sjukdom, typ II.

Kan man säga att diagnosen som till exempel då, bipolär typ II, är en vägran att leva sitt liv på ett traditionellt sätt som gemene man anser vara lyckligt?

Well. Jag har aldrig varit normal. Jag har alltid stått utanför på ett eller annat sätt. Jag vill inte bo i lägenhet om jag kan slippa. Jag vill definitivt inte ha barn – inte ens 2½ sådant. Vägrar bo i villa med grannar i stan, och jag gillar i och för sig Volvo och hundar, men well… inte en Golden Retriever, och inte en Volvo 740 eller kanske någon nyare, flashigare variant.

Jag tror att det jag vill komma fram till är frågan om huruvida en psykisk diagnos är nån slags barnsligt utåtagerande, där man inte vill göra som alla andra bara för att man kan låta bli. Bara för att, liksom.

Och i min egen erfarenhet kan jag på en gång säga att oh hell, fucking no. Min diagnos har möjligen tillfört att jag har stått utanför i hela mitt liv på ett eller annat sätt, men den har också under vissa perioder gjort att jag inget annat önskat än att få vara mer normal. Jag kommer aldrig att bli en Svensson, men åtminstone mer funktionell, mer med i samhället.

Det slår mig just att jag faktiskt blir lite småirriterad på den första frågeställningen (som för övrigt uppstod i kommentarerna på en annan frågeställning) om psykiska diagnoser innebär denna vägran till normalt funtad lycka.
[/column_half][column_half_last]

För vet ni vad? En psykisk sjukdom har inte särdeles mycket med vilja att göra. En psykisk sjukdom har att göra med att det sitter ett fel, någonstans i vår hjärna, som gör att det ena eller det andra inte fungerar som det ska (gör hos de flesta andra människor, varför just detta tillstånd råkar tillhöra normen). Det är inget vi kan kontrollera helt av oss själva, utan det krävs ofta medicinering och eventuell terapi för det. Och inte under några veckor, som det kan krävas för något annat med en penicillinkur, utan det kan krävas mediciner och terapi i resten av våra liv.

Sedan kan jag mycket väl tänka mig att det finns fler än jag själv som vill leva mitt liv på ett annat sätt än vad som traditionellt kan kallas lyckligt. Min lycka ser kanske inte “normal” ut. Vad vet jag? Borde inte det vara mer individuellt än jag tror att det är idag? Det finns många sätt att leva sitt liv på (ungefär lika många som det finns människor på jorden), och inget sätt borde ju vara bättre än det andra (nu kan jag iofs ha åsikter om det ändå, om vi betänker saker som alkoholism, droger och andra destruktiva beteenden).

Men seriöst. Efter den här lilla skrivövningen och funderandet, så har jag kommit fram till att nej, jag tycker inte att en psykisk diagnos är en vägran att leva sitt liv i någon slags generell lycka. Däremot så tycker jag att åtminstone jag själv väldigt aktivt och medvetet väljer att vägra leva mitt liv på ett sätt som någon annan tror skulle göra mig lycklig. Jag vet att det inte är så för alla, men jag känner mig själv väldigt väl, och jag vill gärna tro att jag har rätt schysst sjukdomsinsikt. Jag har bara de senaste åren lärt mig att är det någon som bestämmer över mig och mitt liv, så är det fanimej jag.

Inte du. Inte samhället. Inte någon läkare eller psykolog.

Jag.
[/column_half_last]

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet