Wohoo!!! 😀 Ja, faktiskt är det wooooooo!!! Första fasta läkaren sedan min första läkare gick i pension, och det är nog åtminstone 1½ – 2 år sen. Jag minns inte riktigt. Att inte ha en fast läkare är faktiskt en stor otrygghet. Man vet aldrig vem man ska träffa, hur noga de har läst ens journal, vad de vet om ens diagnos, hur medicinerna verkar mot och med varandra och så vidare.
[column_half]
Den här snubben verkar dock veta vad han pratar om. Vi pratade igenom min medicinering ganska noggrant, och har kommit överens om några ändringar. Jag sade att det jag ätit hittills fungerar sisådär, men att jag inte tycker att det räcker ända fram. Bland annat därför att jag fortfarande tycker att jag har depressiva perioder för mig, även om de kanske inte är så superlånga eller superdjupa – men de kommer då och då, och de retar mig.
Så. Från att ha ätit såsom följer;
- 300mg Voxra, morgon
- 150mg Venlafaxin, kväll
- 50mg Lamotrigin, kväll
ska jag nu börja äta såhär i stället:
- 300mg Voxra, morgon
- 75 + 37,5mg Venlafaxin, kväll
- 100mg Lamotrigin, kväll
Det är alltså en minskning av Venlafaxin och en ökning av Lamotrigin. För den som har följt mig länge, vet man att när jag började äta Lamotrigin blev jag fruktansvärt, fruktansvärt trött av den. Jag har inte den blekaste om det kommer att hända igen, men jag är villig att prova och se om den kommer att stabilisera och jämna ut mitt mående ännu mer. Det kanske är det som saknas – vad vet jag?`
Utöver detta är han också den första läkare som faktiskt gjort som jag bett; sjukskrivit mig. Jag har ingenting med FK att göra eftersom jag lever på försörjningsstöd, men jag ska nu byta handläggare från den bästa jag någonsin haft, till en helt ny jag inte träffat förut som jobbar på rehabdelen av soc. Det känns som att det kan vara bra att ha en sjukskrivning då, om inte annat för att stoppa alla eventuella försök att få ut mig i några korkad, ointelligenta vuxendagisaktiviteter. De är säkert bra för de som behöver dem – men jag är inte en av dem.
[/column_half][column_half_last]
Det här blir, tror jag, tredje gången som jag ska försöka sluta med Venlafaxin. Åtminstone dra ner på dem till så låg dos som möjligt. Senast jag provade var för knappt ett år sen, om någon minns. Det var också när jag började äta Voxra. När Venlfaxinet var helt utfasat och Voxran tog över helt, gick jag in i en rätt djup depression, faktiskt. Det var länge sedan jag mådde så dåligt. Så håll nu tummarna för att de här 37,5mg-tabletterna ska göra det lättare att fasa ut Venlafaxinet så mycket det bara går, med tanke på att det är just den som påverkar mitt sockerberoende och sockermissbruk så ända in i bängen.
Visste ni förresten att det ens fanns Venlavaxintabletter om 37,5mg? Det visste inte jag. Tror inte att det fanns när jag började – men jag kan ha fel. Jag visste det inte, i alla fall – men det gläder mig eftersom det förhoppningsvis är fler än jag som kommer att bli hjälpta av att gå ner i dos med dem.
Nåja. Nu ska jag ägna mig åt att äta (hehum, vid midnatt) och se ett avsnitt av den gamla tv-serien Alias. Därefter ska jag satsa på att sova. Har en tvättid i morgon som jag hoppas att jag har energi nog att utnyttja.
[/column_half_last]