Jag tittar just nu på tv-serien the Black box som jag skrev litegrand om för ett längre tag sen. Vet inte om det är den som gör att det känns som att något är fel, eller om det är något annat. Det är bara en väldigt orolig känsla jag har, ångesten gömmer sig djupt inne i bröstkorgen och bara retsamt berör min köttiga insida.
[column_half]
Det kan vara kombinationen the Black box och den här dokumentären av Stephen Fry som jag såg för ett par veckor sen. Att jag undermedvetet funderar över det här med att vara bipolär, vad det betyder och innebär för just mig, hur det kommer att påverka mig framöver.
Fast också saker som jag vet om ligger och stör i bakgrunden. Som det där jag ska berätta mer om senare. Det är några veckor kvar tills jag kan/vill vara mer öppen om det, men det är något jag tänker på typ konstant. Och då menar jag konstant. Varje sekund av varje timme. Och med tanke på att det inte är något positivt, direkt.
Dessutom sover jag otroligt mycket just nu. Jag sover nånstans runt 10 – 12 timmar per natt. Mitt dygn hänger på sniskan – jag går och lägger mig mellan halv tre och halv fyra. Vaknar runt elva, går upp runt tolv, halv ett eller så. Jag skulle inte säga att jag lider av en depression per se, men av… tja, nån slags ångestperiod.
[/column_half][column_half_last]
När jag var yngre var jag mer poetisk i mitt sätt att uttrycka mig omkring hur jag mådde. Nu är jag mer prosaisk, mer rakt på sak, jordnära. Fast nu vet jag oftast vad det beror på och vad det är som får mig att faktiskt känna på ena eller andra sättet. Det visste jag inte som tonåring. Jag kunde inte relatera min ångest till min mamma, till exempel.
Näh, fan, hörrni. Det här funkar inte. Som om jag inte var stressad innan, är jag nu stressad för att klockan snart är kvart över tre och jag inte har gått och lagt mig än. Är också småstressad för att jag ska åka till Sala på lördag för att följa med och fira min brorsons 2-årsdag i Uppsala. Tåget härifrån går 12.27, och vid den tiden är jag normalt sett inte ens medveten, även om jag klivit upp.
Ni kan ju föreställa er.
Så. Jag antar att jag ska försöka få mig själv att gå mot sovrummet och tippa omkull mig på sängen. Sjunka ner i glömskan ett tag, och hoppas på att mina pälsbollar kommer och värmer mig och ger mig vackra drömmar under natten. Just nu vill jag mest bara vända ut och in på mig själv.
Vilket påminner mig om att jag är rätt glad att det inte är några människor i min direkta omgivning just nu.
[/column_half_last]