Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

I samband med att jag börjat träffa en arbetspsykolog på AF, och att jag lite senare fick min diagnos, frågade mig min plastmamma om jag har svårt med tillit och relationer.

Öh. Hehum. Well. Ja.

Så är det ju. Jag har väldigt lite tillit till folk rent generellt, och det är ytterst få jag litar på till större delen. Det är ett par, tre nära väninnor som jag litar på – inte till 100%, men till kanske… tja, kanske till 90%, beroende på vad det gäller. Jag har ju dessutom min paranoia som hela tiden stör – jag har väldigt svårt att tro att folk jag möter i olika sammanhang, faktiskt kan gilla mig som person till 100% och inte prata skit bakom min rygg. Typ.

rosNär det gäller närmare relationer, dock, så tänkte jag berätta lite om hur jag funkar, och ni som läser får gärna kommentera och berätta hur ni fungerar. Och om ni hittat nåt bra sätt att liksom övervinna eventuell problematik.

Jag är väldigt…. hur ska jag uttrycka mig? Svart och vit. Fram och bak. Jag är hela tiden två sidor av mig själv. Jag vill ha stooor närhet och intimitet i t ex en kärleksrelation, men samtidigt så vill jag hålla avstånd för att inte bli sårad, lämnad, ni vet, det gamla vanliga. Men när jag känner att jag kanske har hållit för stort avstånd en tid, eller om jag bara är låg en dag, eller på dåligt humör – då kan jag vända och bli otroligt krävande på en tusendels sekund. Då vill jag ha (fast jag vet inte om jag egentligen behöver) bekräftelse på att jag finns, att jag syns, att jag existerar i den andre personens värld, att jag gör intryck och avtryck och så vidare. Och jag kan bli riktigt otrevlig när jag kräver det. Vid dessa tillfällen känns det som att jag vill vända mig själv ut och in för att känslan på insidan är så jävla obekväm.

Och det där stör mig. Fast samtidigt så har jag också kommit fram till att – och det är ju fördelen med att ha en diagnos.. jag har kommit fram till att om jag berättar för en ny människa att jag har bipolär sjukdom och i vissa situationer blir helt jävla bombad. Man ska inte ta det personligt därför att jag menar det egentligen inte. Och det gör jag inte heller, därför att dagen efter ett sånt utspel skäms jag oftast något rent bedrövligt, känner mig som världens sämsta människa och ber om ursäkt till förbannelse.

 

balance

 

Det är ju det där med balansen. Den ständigt återkommande balansen. Eller snarare frånvaron av den. Att det ska vara så jävla svårt att hålla sig upprätt och inte trilla åt sidan.

0 Responses to Bipolaritet och relationer

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet