Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

I samband med att jag börjat träffa en arbetspsykolog på AF, och att jag lite senare fick min diagnos, frågade mig min plastmamma om jag har svårt med tillit och relationer.

Öh. Hehum. Well. Ja.

Så är det ju. Jag har väldigt lite tillit till folk rent generellt, och det är ytterst få jag litar på till större delen. Det är ett par, tre nära väninnor som jag litar på – inte till 100%, men till kanske… tja, kanske till 90%, beroende på vad det gäller. Jag har ju dessutom min paranoia som hela tiden stör – jag har väldigt svårt att tro att folk jag möter i olika sammanhang, faktiskt kan gilla mig som person till 100% och inte prata skit bakom min rygg. Typ.

rosNär det gäller närmare relationer, dock, så tänkte jag berätta lite om hur jag funkar, och ni som läser får gärna kommentera och berätta hur ni fungerar. Och om ni hittat nåt bra sätt att liksom övervinna eventuell problematik.

Jag är väldigt…. hur ska jag uttrycka mig? Svart och vit. Fram och bak. Jag är hela tiden två sidor av mig själv. Jag vill ha stooor närhet och intimitet i t ex en kärleksrelation, men samtidigt så vill jag hålla avstånd för att inte bli sårad, lämnad, ni vet, det gamla vanliga. Men när jag känner att jag kanske har hållit för stort avstånd en tid, eller om jag bara är låg en dag, eller på dåligt humör – då kan jag vända och bli otroligt krävande på en tusendels sekund. Då vill jag ha (fast jag vet inte om jag egentligen behöver) bekräftelse på att jag finns, att jag syns, att jag existerar i den andre personens värld, att jag gör intryck och avtryck och så vidare. Och jag kan bli riktigt otrevlig när jag kräver det. Vid dessa tillfällen känns det som att jag vill vända mig själv ut och in för att känslan på insidan är så jävla obekväm.

Och det där stör mig. Fast samtidigt så har jag också kommit fram till att – och det är ju fördelen med att ha en diagnos.. jag har kommit fram till att om jag berättar för en ny människa att jag har bipolär sjukdom och i vissa situationer blir helt jävla bombad. Man ska inte ta det personligt därför att jag menar det egentligen inte. Och det gör jag inte heller, därför att dagen efter ett sånt utspel skäms jag oftast något rent bedrövligt, känner mig som världens sämsta människa och ber om ursäkt till förbannelse.

 

balance

 

Det är ju det där med balansen. Den ständigt återkommande balansen. Eller snarare frånvaron av den. Att det ska vara så jävla svårt att hålla sig upprätt och inte trilla åt sidan.

0 Responses to Bipolaritet och relationer

  • Hej vännen! Ville bara säga att jag inte alls uppfattar dig sådan. För mig är du en människa med stor självkänsla som faktiskt inte bryr dig om någon annan tycker eller tänker något negativt. Förstår att det är masker och murar som man sätter upp, men jag ville ändå framföra att du uppfattas som en stark person.

    Jag tror att hur vi agerar i relationer speglar vårt mående mycket. När jag mår bra så har jag balans och känner att allt flyter på och fungerar bra. Det är när man mår dåligt som frustation och humör gör att man börjar focusera på fel saker och blir som du säger krävande. Det tror jag är lika för de flesta. Är man medveten om det så går det att välja annorlunda. Att förekomma och välja hur man ska reagera och hantera situationer innan de uppstår. Känns bra inombords när man känner att det faktiskt går att styra saker som man inte tror är möjligt.
    KRAM

    • that’s the complexity of it, then 🙂 för jag är såsom du beskriver – också… och det är nog vad de flesta ser. jag är bra på att dölja saker, nämligen. och min osäkerhet/säkerhet gör sig gällande och synlig i helt skilda sammanhang. när det gäller jobbsammanhang, t ex, känner jag mig inte särskilt osäker. men som sagt var.. om jag känner mig osedd och inte uppskattad för den jag är/det jag gör.. DÅ kan jag bli grinig som fan.

      för övrigt har du rätt i det här med hur man mår speglas i relationer osv. och visst kan man välja hur man ska reagera och hantera situationer. problemet när man har en diagnos är att det är betydligt svårare att kontrollera, för att inte tala om förutsäga när en sån här situation uppstår. däremot när jag har bra perioder, där jag och det mesta annat fungerar – DÅ är det lättare att fokusera och kontrollera situationer på ett helt annat sätt. men det går tyvärr inte att jämföra, och den dåliga delen är ju en del av sjukdomen, såååå…. *himlar med ögonen*

      men kram på’reh och tack för att du ids läsa mina rantings om allt och ingenting 😀

  • Jag ser tillit från din sida och en trygghet med mig. Det finns säkert andra känslor där också. Men sammantaget ser jag dig som en trygg person. Sedan finns det säkert utrymme för utveckling och kanske sådant som jag inte vet/ser.

    Sen tänker jag att saken att utvecklas gällande relationer är lurigt, kan kräva bra folk omkring en och att man vågar ta modiga steg. Hur får man vara och vad är bra att vara mitt i obalansen?

    Du är för övrigt grym som du är. Kramar!

    • fast det är annat med dig, tore. jag har känt dig i typ 100 år eller så, vi vet exakt vart vi har varandra, det finns ingenting jag behöver oroa mig för när det gäller dig, vi kommer bra överens och blahblahblah i all oändlighet ^^

      fast det här med att uppfattas som trygg… det har jag faktiskt alltid gjort. jag minns att jag redan som 20åring upplevdes som trygg och stabil. det har alltid legat en viss humor i det har jag tyckt 🙂 och visst kan jag nog vara trygg… men inte på långa vägar alltid, och det beror på. allting beror på, i min värld… #eyeroll

      och tack du, hjärtat ^^ i DO rock, don’t i!? 😀 (och det är nu, om du skulle vara tyst eller ignorera just precis det, som jag skulle kunna flippa ur och börja kräva bekräftelse hit och dit)

      kram på’reh <3

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet