Jag fick ett mail igår, från en tjej som undrade om jag har några bra tips på hur man får sig själv att stoppa innan man går in för djupt i en hypomani. Frågan är väldigt intressant, och jag har faktiskt inte funderat sådär jättemycket på den.
Det är rätt länge sen jag hade ett rejält hypomaniskt skov. Faktiskt är det flera år sen. De slutade när jag började äta Venlafaxin 2010. Idag har jag extremt korta hypomaniska episoder, och då pratar vi om kanske ett par, tre timmar åt gången. Och varje gång känner jag ju vad som händer, och så blir jag jättenervös för jag vet, jag vet så väl vad som händer efteråt om det drar ut på tiden (upp till två veckor åt gången). Efter två veckor med energipåslag till flera tusen, hyperaktivitet, en hjärna som aldrig vilar… tja, det är inte undra på att man klappar ihop och dimper ner i ett längre, depressivt skov. För att därefter gå in i ett nytt hypomaniskt skov.
Jag tror faktiskt inte att jag har några bra tips på hur man kan stoppa sig själv. För mig just nu – jag äter ju mediciner. Stämningsstabiliserande, antidepressivt och så Voxran som ger lite energi. Medicinerna ger mig lite sans och vett, och innebär att jag kan dels tydligt se vad som händer och förmågan att backa. Inte för att jag nödvändigtvis har lust, för det vet vi ju allihop att det är hysteriskt fantastiskt underbart att vara i ett hypomaniskt skov. Fan, man mår ju så jävla bra att det nästan är syndigt. Men det slutar alltid med ett så stort fall att jag är livrädd för att hamna där igen. Kanske är det inte så djupt som jag tror – jag vet inte. Men skillnaden mellan att må 1 000 000 000 000% bra, och att må 1 000 000 000% dåligt (skillnaden på antalet nollor är medveten) är otroligt stor oavsett om man hamnat längst ner på botten eller ej.
Det enda jag kan komma på sådär på rak arm är att för att undvika skoven oavsett om det är uppåt eller nedåt, hålla sig till sina rutiner – och göra det så stenhårt som det bara går. Jag ska inte säga att det är lätt, för det är det då rakt inte. Jag är rätt dålig på det själv. Men å andra sidan så vet jag att jag funkar som bäst när jag har åtminstone några rutiner jag följer dagligen. Som att gå upp ungefär samma tid varje dag. Helst inte för sent på förmiddagen. Att lägga sig ungefär samma tid, och att försöka sova såpass länge att man inte är alltför trött när man vaknar. Att äta ordentligt. Jamen ni vet, det där vanliga…
Utöver det gamla vanliga… Tja, vad kan man tänka sig? Att försöka tänka på konsekvenserna av skovet, och att helst hinna göra det innan det gått för långt så att man inte kan kontrollera det längre. Att tvinga sig att andas, att sitta still, att få ner rytmen på både tankar och energi. Exakt hur man ska göra det vet jag inte riktigt, men meditation, pilates, yoga är ju vanliga sätt att träna sig i att slappna av och skaffa sig balans.
Om någon av er som läser har några bra tips på hur man kan undvika att gå in i hypomaniska skov får ni jättegärna berätta om dem i kommentarsfältet. Jag tror att det kan vara uppskattat – inte bara av mig själv, utan av fler av er som läser. 🙂
Jag säger tack på förhand från mig, tjejen som mailade, och alla er andra som har intresse av frågan!