Fick ett telefonsamtal idag från psykologen jag träffade häromdagen. Jag var nyvaken (fast det sade jag inte) och allmänt groggy, men tillräckligt medveten för att kunna föra en konversation och vara med på vad vi pratade om 😀
När vi träffades häromdagen kom vi överens om att vi skulle fundera på vad jag vill ha för stöd/hjälp, och vad hon kan bidra med. Hon hade uppenbarligen tänkt färdigt tills idag (och troligen diskuterat med kollegor, misstänker jag) och kommit fram till att just för tillfället när det ändå inte finns något datum för den GBP-operation jag förväntar mig att få göra framöver, så finns det inte mycket hon kan hjälpa mig med.
Och jag förstår. Jag förstår att de har det tufft på Affektiva med många som behöver ha stöd och hjälp. Det gör jag verkligen. Men det retar mig samtidigt, för jag anser att man som inskriven på psyk borde få tillgång till en samtalskontakt av något slag. Och ha det. Kontinuerligt. Det är ju inte som att man liksom blir färdig. Alltid dyker det upp nya saker man vill prata om och diskutera.
Det här är ytterligare en sån där grej jag känner mig begränsad av. Jag skulle vilja ha råd att gå till en privat psykolog. En privat läkare. Hade jag råd skulle jag lätt kunna betala rätt mycket pengar för att få tag i personer som jag verkligen trivs med och där jag känner att jag får ut något av kontakten.
Men så är det inte. I stället sitter jag på socialbidrag, och fick dessutom veta igår att min fantastiska handläggare ska byta jobb så från och med nån gång i höst kommer jag att få en ny. Den här handläggaren är så otroligt bra, och jag vill verkligen inte förlora henne… och jag ser inte alls fram emot att få en ny, eftersom de handläggare jag träffat från soc tidigare är rätt otrevliga, men framför allt att de nödvändigtvis måste go by the book till sista bokstaven.
Bitter? Jag?
Nej, nu förstår jag inte vad du menar… 😉