Jag har sällan ångest numer. Som tonåring hade jag panikångestattacker rätt ofta, men med åren har de försvunnit, och den där gnagande oron har i och för sig funnits, men inte nödvändigtvis hjärtsnurpet, den ytliga andningen, flimret framför ögonen – ni vet. Det är inte så jättemånga saker som ger mig ångest, men är det någonting som får mig att må dåligt så är det när mina djur visar tecken på att vara dåliga på ett eller annat vis.
Min i skrivande stund femåriga schäfertik som tror att hon är kanske två – max. Högenergisk så det räcker och blir över, men givetvis helt underbar ändå <3
Nu den senaste veckan eller två har min hund Ella visat sig högst ovillig att gå uppför trapporna till lägenheten (vi bor på tredje våningen). Hon är fem år gammal och har sedan valpben C-höfter och måttliga pålagringar på armbågarna. Rätt trasig, med andra ord. Hon har aldrig någonsin visat några tecken på att lida av det, för hon är en liten och nätt tik (schäfer) – men jag har inte räknat med att få ha henne längre än runt sju år. Och nu när hon inte velat gå i trapporna har jag nojjat och blivit så grymt orolig. Tänk om hon har ont? Tänk om det är nu hon börjar få problem med allting? Har jag gjort allt jag har kunnat för att förebygga (och nej, det har jag inte – det är jag medveten om)? Är det, har det, har jag, är jag, bör jag, skulle jag ha…? Frågorna hopar sig i det oändliga, och jag blir kall av skräck för att förlora min hund som… tja, förenklat sätt kan jag säga att vi är högst inkompatibla. Hon, en högenergihund med arbetsvilja som går i taket och högre ändå, och så jag, en lågenergimänniska som varken kan eller har superlust att syssla med någon överdriven träning av och med hund. Men vi avgudar varandra ändå, och jag kommer att dö den dag hon dör.
Jag pratade i alla fall med ett par kompisar om saken, och har testat ett par saker för att få henne att faktiskt gå upp, och precis nyss när vi kom in efter nattkissen så rusade hon upp och var sitt vanliga jag.
Molly längst fram, Zoe ligger bakom och syns inte särskilt mycket. Ingen av dem är särdeles fotogenique ^^ <3
Det gläder ett blödigt matte-hjärta, kan jag säga.
För att övergå till det som trots allt känns något viktigare; begränsningar.
Jag känner mig begränsad just nu. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag har börjat känna att det är viktigt att ha hela och helst hyfsat fina grejer hemma. Till exempel börjar det känns viktigt att ha hela lakan. Jag har inte ett enda helt underlakan. Jag har, tror jag, två eller tre påslakan varav minst ett är trasigt. Ett gäng örngott som tack och lov hänger ihop fortfarande. Jag har ett set med badlakan/gästhanddukar. Ett enda som jag använt konstant sen tre, fyra år tillbaka. Uppsugningsförmågan är kraftigt förminskad, kan jag säga. Jag har dessutom i princip inga smålampor kvar, vilket gör att antalet ljuskällor i mitt hem också är kraftigt förminskat.
Mitt problem är att jag går på socialbidrag. Jag ansökte om och fick pengar för att köpa in åtminstone delar av det här. Jag fick 431 kronor för att köpa två lakan, två badlakan, två eller tre lampor (bordslampor och en taklampa) samt en liten stekpanna. Ni hör ju själva hur jävla löjligt det är. Efter att jag fick pengarna insåg jag också att jag behövde ha ett nytt täcke. Det har jag köpt – för 160 spänn. Nu får jag köpa resten av det jag behöver en pyttesak i taget. Den här månaden ska jag försöka få råd att köpa två underlakan och tre smålampor. Vi får se om jag lyckas med det – jag har inte särskilt mycket pengar kvar, och det är bara den 3 juli idag.
Och det retar mig till vansinne att helt plötsligt, när jag verkligen vill och behöver få komma vidare på något sätt, så kan jag inte därför att jag har inte pengar till det. Enligt min livsfilosofi så har jag bara mig själv att skylla (sättet jag tänker på), så min plan är att förändra mina tankar till att attrahera en bättre ekonomi. Vi får se hur jag lyckas med det. Men jag vill t ex ha nya gardiner, fler blommor, ett nytt köksbord, en ny soffa… you name it. Jag skulle vilja ha råd att äta precis så som jag vill, och inte tvingas välja mellan ett av två sätt.
Det var något mer jag tänkte på tidigare idag som också gör att jag känner mig begränsad, men jag kommer tamejtusan inte ihåg vad det var för något. Men kontentan av allt är i alla fall att det känns som att jag har tagit ett par större kliv framåt, men jag är bakbunden av omständigheter som styrs av samhället snarare än mig själv.
Det suger fula ord, kan jag bara upplysa om.
NOTERA!
Fotografierna är crappiga mobilbilder. Jag har en äldre variant av Samsung, och kameran är riktigt crappig.
Och ja, jag är dökinkig.
MVH,
Fotografen