Jag har bott i min lägenhet i cirka tolv år. Nånstans mellan elva och tretton, jag är lite osäker på exakt vilket år jag flyttade hit. Kan ha varit 2002. Oavsett vilket, så bor det i just mitt hus, ett antal tanter som inte har något bättre för sig än att skvallra, snacka skit och.. tja, ni vet. Värsta sortens grannar. Nån enstaka av dem har fallit bort de senaste åren, och jag väntar med spänning på att resten av dem ska ha den goda smaken att antingen dö eller hamna på hem.
Det finns en lång historia bakom mig och dessa grannkärringar. Speciellt två av dem, som dessutom bor i min trapp i lägenheterna rakt under mig (jag bor högst upp på tredje våningen). När jag tog hem min hund Ella som valp, tyckte alla att det var jättegulligt och fint och bra. När jag året efter tog hem ytterligare en valp från försvarsmaktens hundavel (fodervärdssystem), verkade varenda kärring tycka att det var katastrof. När den valpen dessutom fick kennelhosta och höll på att dö, fick hon motionsförbud av veterinären – detta var den extremt varma sommaren 2010. Det innebar att vi spenderade väldigt mycket tid sittandes på gräsmattan bakom mitt hus. Ni kan ju tänka er vad alla dessa kärringar tyckte och tänkte om det. Herregud…
För att göra en lång historia kort; dessa kärringars extrema vilja att lägga sig i och förstöra för andra, gjorde att jag mådde fruktansvärt dåligt under ungefär ett halvår eller så. Jag var dessutom så paranoid att jag knappt kunde gå utanför lägenheten utan att tro att de spionerade på mig. Jag var helt övertygad om att de hade kameror i trapphuset, att de hörde när jag gick i trappen och klockade mig hur länge jag var ute med hunden, att de hade spioner i lägenheter längs just de promenadsträckor jag brukade gå med Ella – och så vidare. De satt dessutom alltid ute i bersån på gården, och jag kunde inte gå förbi dem. Snarare smög jag ut och bakom hörnet, bara för att slippa se blickarna och höra viskningarna. Om den värsta av dem stod på sin balkong när jag var på väg in, kunde jag stå bakom ett träd och gömma mig tills hon gick in igen, bara för att hon inte skulle ha koll. Detta är en av de värsta perioderna i mitt liv (och jag har haft många värsta perioder). Det var också en period när jag insåg hur snabbt jag reagerar på Venlafaxin. Det var nån helg, minns jag… jag hade en ångestattack för första gången på minst tio år, och jag beslöt mig för att ta full dos av Venlafaxin, helt på egen hand. Vad fan gör man, liksom? Så jag gjorde det, och inom loppet av bara ett par timmar (om ens det), mådde jag betydligt bättre och kunde ha lite distans till det som hände.
Det var väldigt mycket som hände under den perioden och det tar för lång tid att komma ihåg och berätta. Orsaken till att jag ens tar upp det beror på att en av kärringarna på senaste har börjat beklaga sig över att det låter uppifrån min lägenhet (hon bor rakt under mig). Det ska tilläggas att hon har gnällt på att jag spelar musik för högt, att det tjuter i vattenrören, att det dunsar från mina djur – och så vidare i all oändlighet, sen jag flyttade hit. Och jag har då som sagt var bott här i rätt många år, ändå. Nu i kväll ringde hon på dörren klockan halv nio och var hur upprörd som helst och ansåg att jag spelade musik på ALLDELES för hög volym, att hon hör den från morgon till kväll OCH på nätterna, och så vidare… Jag höll på att smälla av, dels på grund av tiden – hade klockan varit elva hade jag förstått det, men inte halv nio, dels för att SÅ jävla högt spelar jag inte. Men denna kärring är så ljudkänslig så det är fanimej pinsamt, vilket jag också upplyste henne om. Jag kan säga såhär att i perioder har jag varit rädd för att dra ut en köksstol eller stänga en dörr för hastigt, för att hon kanske skulle reta sig på det. Det är inte naturligt. Man har rätt att röra på sig i sitt eget hem. Och om hon har såna problem med ljud i ett hyreshus, borde hon antingen skaffa öronproppar för kvällar och nätter, eller flytta till ett hus utan grannar med välisolerade väggar så hon slipper lyssna på fåglarna och andra naturljud. Ni förstår ju hur vidrig hon är.
Jag använder sällan så starka ord som hat, men just de här människorna hatar jag faktiskt. Det har fungerat hyfsat under ett par, tre år – efter att jag skällde ut dem så det ekade över hela kvarteret… men nu har iaf hon under mig tydligen börjat våga sig på att klaga igen. Tydligen är jag alldeles för annorlunda för att det ska kännas bra för dem. Och som sagt var; det räcker inte att känna förakt för dessa damer. Förakt är bara förspelet av förspelet. Hat är faktiskt det ord som närmast beskriver mina känslor inför dem. De är fullkomligen naturvidriga, och det förvånar mig att det är så få som reagerar och går emot dem.
Men. Jag var tvungen att skriva av mig om kvällen. När jag hade stängt och låst igen var jag så upprörd att jag hade hjärtklappning och hjärnan gick upp på högvarv på en tusendels sekund. Var tvungen att ringa en kompis och spruta upprörda ord hur huvudet en längre stund. USCH!!! FI FAN!!! HELVETE, vilka äckelkärringar jag delar trapp med.
Jag ska skriva ett mail till VD’n hos min hyresvärd och kräva att de antingen avhyser/förflyttar kärringarna, eller att de ger mig en lägenhet nån annanstans. Det här är fan inte ok längre.