När jag bodde i Uppsala för en hel rad år sen (typ femton eller så), bodde jag i samma korridor som en snubbe som på den tiden var extremt livsfilosofiskt inriktad. Och jag menar extremt. Han, tillsammans med ett par andra snubbar, lärde mig att tänka på ett helt nytt sätt som då var totalt okänt för mig.
I stället för att placera mig själv i en offerroll, lärde jag mig att ta ansvar för allting som hände i mitt liv. Detta inkluderade sådant som vanligt folk blir jätteupprörda över, och kanske till och med förbannade. Jag blev det, i alla fall, till att börja med. Jag tänker till exempel på.. unga tjejer som blir sexuellt utnyttjade – enligt den här livsfilosofin är det ett val de har gjort. Eller de svältande barnen i Afrika – de väljer också sin situation. Detta är naturligtvis väldigt hårdraget, extremt och en väldigt svartvit bild av det hela. Jag tror fortfarande att man väljer sitt liv till mycket större del än man (vill) tro(r), men jag tror inte att man nödvändigtvis väljer det i detalj. Det vill säga; som ung tjej kanske man har taskig självbild, taskigt självförtroende, man kanske har en skum relation till sina föräldrar som exempelvis inte uppfyllt ens behov av närhet – eller whatever. Jag själv var en ung tjej som valde att dra in väldigt mycket negativt och destruktivt i mitt liv som tonåring, och det står jag för. Jag har ju berättat litegrand om min mamma, och det låg bakom i princip alla mina depressioner, alla mina negativa och destruktiva utspel, tills mamma dog när jag precis skulle fylla 25.
Nu såg jag just en bild delad på Facebook, som påminde mig om just det här sättet att tänka. Och det gläder mig, därför att det dels får mig att börja tänka positivt helt av mig själv – och därmed attrahera positiva saker.. och för att det får saker att rulla igång.
Det jag vill komma fram till är att vill man leva efter den här filosofin är det otroligt viktigt att vara medveten om hur man tänker. Det är fruktansvärt jobbigt att lära sig att tänka om – herregud, vad mycket energi det tar… och det kan också ta tid att hitta en balans, så att man inte anklagar sig själv för att allt kanske inte blir som man vill på en gång. Trots allt finns det ju sånt som kan orsaka fördröjningar, man kanske inte är redo för en förändring av ett visst slag, eller whatever.
Boken The Secret tar upp en något förenklad variant av det här tankesystemet. Den fick en del kritik när den släpptes, främst på grund av detta att man om det inte fungerar för en, kan börja anklaga sig själv för att man inte “tänker rätt” och så vidare. Och visst – det ligger något i det.. att man inte “tänker rätt”, alltså, men jag tycker ändå inte att man ska anklaga sig själv för att göra fel. Vi är trots allt människor, och somliga av oss som har diagnoser av diverse olika slag – vi är inte alltid i det sinnestillstånd som krävs för att det ska fungera.
Däremot kan jag säga efter att ha gjort det ett stort antal gånger, att man kan tänka sig in en mani/hypomanisk period. Jag har gjort det oh, so many times… Det är inte riktigt exakt detta det handlar om, men det handlar om att tvinga sig själv att boosta sitt ego, att tvinga sig att se att man har bra sidor, att man är bra och fantastisk och allt vad det nu kan vara. Jag har visat åtminstone en övning man kan göra, men det var länge sen. Jag börjar få ont i höger hand av skrivandet, så jag tänker inte ta det nu 😀
Men. Tänk positivt, för tusan 🙂
Ps. För övrigt vill jag bara notera att jag överlag inte alls är lagd åt hjälp-till-självhjälps-böcker. Jag är skeptiskt lagd, även om jag sysslar med en del saker i perioder, men just den här typen av böcker har jag alltid haft extremt svårt för. Bara som en notis. Och jag äger bara boken The Secret – inte några av de böcker som kom efteråt, som förklaringar på hur det fungerar. Ds.