Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Det sägs att man inte ska ge sig in på att diagnosticera sig själv, och det ligger nånting i det.

Dock måste jag erkänna att jag redan långt innan jag fick min diagnos som bipolär, varit övertygad om att jag haft den. Jag kan inte minnas exakt när jag för första gången trodde (sådär lite på låtsas, bara) det, men jag tror att jag var runt 20 eller så. Och jag var definitivt övertygad nåt halvår eller år innan jag verkligen fick diagnosen.

Men sen är det ett par andra saker jag också vet, trots att jag inte fått nån uttalad diagnos. Ingen har faktiskt lyssnat på det, fast jag kanske inte har varit så tydlig om det heller. Det jag tänker på är i alla fall att jag i samband med min bästa väninnas bilolycka 2007, påbörjade min resa mot att springa rakt in i en betongvägg i ungefär 200 000 km/h. 2010 avslutade jag mitt företag och ägnade hela sommaren och hela hösten åt att sitta och stirra rakt in i en vägg. Typ. Den här utbrändheten orsakade också det som kallas hjärntrötthet; att för många intryck blir för mycket och man måste ägna mycket tid åt vila för att hinna ikapp, så att säga. Läs gärna mer under länken ovan.

Jag måste säga att det är på gott och ont att inse vilken problematik man har. Att vara bipolär är ju liksom en sak i sig. Att vara utbränd är nåt helt annat. Att dessutom vara drabbad av hjärntrötthet gör ju inte saken vare sig bättre eller roligare. Första gången jag hörde talas om hjärntrötthet är 2011, tror jag. Jag jobbade på Hjärnskadeförbundet i Stockholm, och uttrycket kom upp under en lunchrast. Det var nog också första gången som jag sade högt att jag trodde att det var något på gång i min hjärna.

Det som är extra tröttsamt med alla de här sakerna är att det tar så fruktansvärt lång tid att ta igen sig. Jag har ägnat i princip all tid sedan 2011 (egentligen sedan 2010, men jag jobbade första halvåret av 2011) åt att återhämta mig, och jag är långt ifrån färdig. Visst har jag kommit en lång bit på vägen, there’s no denying that… men färdig? Not so much.

Well. Klockan börjar bli mycket och jag hade tänkt försöka ta mig i säng på rätt sida av midnatt, vilket jag redan misslyckats med sen fem minuter. Så. I’m off 🙂

Arkiv
Translate