Idag har jag och min hund Ella varit i Sala och träffat mina föräldrar samt mina två yngre bröder och deras familjer.
Jag träffar sällan mina bröder och kom inte iväg i helgen på grund av hundvaktsstrul. Därför var det extra trevligt att träffa dem nu, eftersom det var väldigt (pinsamt) länge sen.
Det jag inser – och det gör jag fanimej varenda gång jag är där – är att såsom deras liv fungerar (mina föräldrars) och hela familjesituationen, det är normalt. På gott och ont inser jag att min egen situation och sättet jag valt att leva mitt liv på, kanske är lite mindre normal. Det behöver inte betyda dåligt, bara annorlunda och uppenbarligen mindre normal.
Jag vet att just precis den här insikten slog mig väldigt många gånger när jag var yngre. Det var länge sen nu, så det var en småintressant upplevelse att än en gång inse att.. well, jag är fan inte normal.
Sen finns det ju på minussidan en massa extratankar som dyker upp. Som till exempel att jag är det svarta fåret i familjen. Att mina syskon tycker att jag är misslyckad för att jag t ex inte jobbar, konstant har dåligt med pengar, inte har råd att köpa vare sig födelsedagspresenter eller julklappar till mina syskonbarn – och så vidare. Paranoida idéer, visst… men medvetenheten om att det är så gör inte att de blir mindre i storlek.
För övrigt måste jag bara notera (för mig själv om inte annat) att jag och en kompis till mig var till Hälsocenter här i Västerås igår, och träffade en av tjejerna som jobbar där. Hälsocenter har en massa saker för sig, och man kan få en del hjälp med olika saker genom bland annat samtal/coaching, föreläsningar, träning, och så har de lite olika grupper som berör t ex stresshantering, självbild och lite annat smått och gott. Vi har skrivit in oss, både jag och min kompis, och har förhoppningar om att det kan bli bra. Samtalen tror jag åtminstone för min egen del kan bli rätt jobbiga, men förhoppningsvis bra också.
NU ska jag dock försöka ta mig i säng.