Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det är något jag har extremt svårt för. Jag kan lära känna folk och ha trevligt med dem, och till och med prata personliga och ibland kanske till och med privata saker. Men jag har otroligt svårt att släppa folk nära. Jag har tänkt på det gällande mitt boendestöd. Tjejen som går hos mig är jättetrevlig och vi har trevligt när hon är här. Trots det är jag oerhört privat och berättar sällan om de mest privata sakerna, eller..

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, märker jag. Det har med tillit att göra. Och förmågan att acceptera hjälp utifrån. Och båda dessa saker är sånt jag så länge jag kan minnas haft svårt för. Hjälp utifrån har oftast bestått av nära vänner. Eller nej. Av en nära väninna. Hon som för sju år sen var med om en bilolycka och sedan dess är i princip helkroppsförlamad med hyfsat allvarliga hjärnskador. Vi delade allt. Fast jag måste erkänna att inte ens henne öppnade jag mig helt för när det var som absolut värst, precis innan hennes olycka.

Det jag försöker komma fram till nu är att jag tagit ett litet steg i riktning mot att acceptera hjälp från mitt boendestöd. Peppning och påputtning om att gå ner i vikt. Vi gjorde en slags målplanering igår, och delade upp det i små delmål. Skitbra. Jag var så jävla nöjd när vi var klara. Sen får vi se hur det går – det återstår att se. Men steget innebär pepp och putt flera gånger om dagen, och det är jätteskumt. För att inte tala om jävligt jobbigt.

Men. Så är det.

Nu måste jag ge mig ut i regnet med min hund. På tal om nåt helt annat, så jag inte behöver skriva mer om hur jävla jobbigt det är att lita på folk. Bläh.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet