Det är märkligt hur ens sömn kan påverka hur man mår. Faktiskt. Under några dagar har jag varit lite tröttare än vanligt och sovit mer än vanligt. Senast från igår till idag. Jag har också haft mer huvudvärk än jag haft på ett tag (spänningshuvudvärk pga (obviously) spända axlar och spänd nacke), vilket gör sitt till.
Det stör mig, eftersom jag blir mindre och mindre benägen att göra något av alla timmar vakentid. Nu har jag lämnat disk sen igår (och under ett tag har jag varit duktig och diskat varje dag), och det ser inte alls kul ut på diskbänken (om man jämför).
Inte har jag lust med något heller.
Och trött är jag. Hela tiden.
Jag insåg vad jag åtminstone tror att det beror på. Det är det här med mat och vikt. Jag behöver uppenbarligen gå ner i vikt, och jag gör mitt bästa genom att i perioder gå på pulverdiet. Jag vill nämligen tappa så mycket jag kan innan det är dags för en gastric bypass, vilket troligen inte blir av förrän tidigast framåt hösten. Men det är dyrt att äta pulver, och jag lever trots allt på socialbidrag. Ska jag äta som jag vill, skulle jag dela pulver och mat, men det har jag definitivt inte råd med.
Så i stället gör jag som nu – äter lite pulver, äter lite mat, och äter en hel del glass och choklad. För det är ju så nyttigt och bra, och så otroligt givande när man vill tappa i vikt.
Not.
Och så känner jag mig skyldig, att jag inte klarar av någonting, och så blir det en ond cirkel. Just nu känns det som att jag aldrig kommer att klara av att gå ner i vikt – alls. Och så blir jag knäckt över det.
FAN FAN FAN FAN FAN!!!!!!!Jag som trodde och hoppades att jag var på väg uppåt, på ett stabilt och bra sätt! Att jag faktiskt skulle kunna må BRA ett tag framöver. Kanske till och med ett längre tag framöver. Sådär som i att jag kanske kunde få känna mig lite normal.
Helvete, vad trött jag blir…
Jag ska träffa min kurator på onsdag, och det är nog tur det. För som det känns precis just exakt för ögonblicket (det kan förändras tills i morgon) så är jag på väg nedåt igen, och jag varken vill eller orkar, känner jag…