Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Fick ett mail från Hjärnkoll häromdagen, angående ett debattinlägg i nätversionen av tidningen Resumé. Inlägget handlar om hur media påverkar bilden av psykisk sjukdom i kombination med brott. Debattörerna (ett helt gäng) menar att medias sätt att framställa psykisk sjukdom är diskriminering i stil med den som handlar om etnicitet.

Jag har själv inte drabbats av medias rapportering på det viset. Det jag däremot kan tycka är väldigt synd, och med stor sannolikhet en konsekvens av medierapporteringen är hur folk i största allmänhet verkar hysa en viss rädsla inför fenomenet psykisk sjukdom. Jag har i och för sig inte drabbats nämnvärt av det heller (kanske för att jag endast haft min diagnos i ett par år och inte befunnit mig på arbetsmarknaden under den tiden).

Det får mig osökt att fundera över det här med normalitet och vad som skrämmer oss. Just diskriminering är en rätt viktig fråga för mig – främst har det handlat om rasism, men också diskriminering på grund av fysiska funktionsnedsättningar. Fast nu börjar jag störa mig lite smått på att man som psykiskt sjuk ska diskrimineras – också. Vad tusan, liksom.

Och så tänker jag på hur gemene man skräms av det som är annorlunda. Är det inte etnicitet är det sexualitet, eller så är det funktionshinder (synliga), eller så är det sjukdomar som inte syns, eller så är det politisk tillhörighet, kulturutövare, annorlunda kulturer… allt som är annorlunda verkar vara farligt.

För mig är det så otroligt märkligt.

Jag ser mig själv som rätt tolerant mot det mesta. Jag vill tacka min familj för det, som dels har varit väldigt tolerant mot invandrare (jag har tre syskon med en förälder från annat land), men också som jobbat med funktionsnedsatta barn och ungdomar. Både fysiska och kognitiva funktionsnedsättningar. Dessutom har jag i hela mitt liv varit oerhört intresserad av och sysslat med olika kulturuttryck. Med andra ord; jag har varit annorlunda. Så länge jag kan minnas.

För mig är annorlunda med andra ord normalt. Det andra kallar normalt är jättekonstigt i min värld. Inte främmande, men lite småskumt. Jag kan ha oerhört svårt att förstå hur folk kan tycka att den jag är, är annorlunda och “onormal”. Nu tror jag inte att alla tycker det, men jag vet folk som tycker att jag är jättekonstig.

Jag känner att jag har jättemycket att säga när det gäller annorlunda-het, men jag ska försöka fokusera på det här med hur just psykisk sjukdom framställs i media.

Jag antar att det är så att all media har nån slags ansvar. Trots allt är det den röst samhället lyssnar mest på, oavsett vilken form den har. Dagstidningar, nyheter, debatter, radio, filmer, böcker, internet, sociala medier – you name it. Man kunde ju tycka att det bästa för alla parter vore om man kunde rapportera om… hmm.. tja. Man kan ju inte ta bort allt, men jag tänker att där psykisk sjukdom inte har med resten av informationen att göra, eller där psykisk sjukdom anges som förklaring för ett beteende som inte uppfattas som normalt eller ok – då kan man ju lika gärna hoppa över det. Eller rapportera på ett annat sätt som inte bidrar till en allmän rädsla för hur psykisk sjukdom yttrar sig.

Hur som haver så är det ju faktiskt många fler som lider av någon form av psykisk sjukdom än de flesta kanske känner till. Bipolär sjukdom är ju till exempel väldigt vanligt (tror det är runt 1% av befolkningen som lider av det), så jag är inte särdeles unik ur det perspektiv. 😀

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet