Nånstans, nån gång läste jag i någonting om bipolaritet, att vi som är bipolära ibland kan jonglera lite med sanningen.
Så är det för mig, fast samtidigt inte. Jag har otroligt svårt att säga osant om någon frågar mig nånting direkt och rakt. Ska jag ljuga då känner jag mig sådär lite smårosa på kinderna och att ögonen blir öppnare och klarare, bara för att bevisa hur ärlig jag är just då.
Sen finns det de andra tillfällena. De när jag kan skylla någonting på min bipolaritet. Som till exempel ett dåligt humör. Eller ett visst beteende. Eller att jag inte har lust med någonting just nu, men inte har lust att säga det eftersom det låter så illa. Då kan jag komma med nån liten lögn, bara för att det ska låta bättre – fast jag vet ju själv, innerst inne, att det är osant. Som till exempel att jag hade tvättid idag, men jag hade verkligen ingen lust att tvätta… då kan jag säga till nån att näeh, jag hade bokat fel dag, eller ojdå, jag somnade på sängen med pälsbollarna, eller.. tja, vad jag nu kan tänkas hitta på. Det är ju ingen stor lögn, men behändig att ta till när man känner att sanningen låter alltför illa, eller för löjlig, fånig, eller att jag ger intryck av att vara lat, eller whatever, really…
Vilket för övrigt påminner mig om att jag ska ta och gå och lägga mig. Jag somnade ett par timmar för sent igår, och har således varit rätt trött idag. Tänkte därför att jag skulle försöka ta mig i säng innan midnatt, men det har jag misslyckats med sen ungefär en kvart. Men det är väl dags, nu då – att lägga mig under täcke och överkast, i ett mörkt, varmt fluff.
Måste bara säga, förresten, att finns det ett ord jag verkligen är förtjust i just nu, så är det FLUFF. Herregud, vilket mysigt ord. Det hör ni ju själva – fluff… <3