Jag har börjat följa en blogg som skrivs av en tjej som under en period följde den här bloggen. Hon är ett gäng år yngre än jag, och bloggar nu om förlusten efter sin mamma som tog livet av sig i september förra året (om jag inte minns helt fel).
Jag har själv inte varit med om att någon tagit livet av sig, just (beroende på hur filosofisk man vill bli, men det kräver väldigt mycket av en), men min egen mamma dog i cancer 2001. Jag och min mamma hade inte en bra relation alls för fem öre, vilket verkar vara fallet med även denna tjej och hennes mamma.
Och jag känner igen mig så mycket i det hon skriver. Den här råa sorgen som ligger som ett öppet blödande köttsår på huden – den som stör och gör ont och kanske till och med varar en hel del, men som ingen annan än en själv ser. Omgivningen tror att man gått vidare men det gör man inte. Det finns alldeles för många tankar och känslor att arbeta sig igenom. Och har man haft taskiga relationer till sin mamma (säkerligen sin pappa också, men det vet inte jag) så finns det otroligt mycket att bearbeta.
Sorgen efter den mamma hon faktiskt var. Sorgen efter den mamma man hade velat att hon var. Sorgen över den mamma hon kunde ha varit. Sorg, saknad och längtan efter alla de här mamma-figurerna. Personligen var jag också otroligt arg på min mamma. Jag var väldigt kluven i min ilska, eftersom jag kunde förstå hur hon funkat och varför det gick som det gick – men samtidigt så var jag också hennes dotter och kunde inte förstå hur hon kunde handla så och bete sig så mot sina egna barn.
Sen är det förstås alltid oerhört tragiskt när människor dör unga. Min mamma blev 44. Jag vet inte hur gammal den här tjejens mamma var i september förra året, men jag tror inte att hon kan ha varit alltför gammal. Nånstans mellan 40 och 50 gissar jag. Det yngsta jag har varit med om var en kvinna jag fotograferade när hon gifte sig. Hon dog också i cancer, och begravdes på datumet exakt ett år efter bröllopet. Hon blev 34 år gammal och efterlämnade en hel radda med barn.
Ja, herrejävlar.
Att hantera nära anhörigas död är svårt nog. När de är gamla har jag dock inga problem med det. När min farmor gick bort för några år sen sörjde jag knappt – men så blev hon 87 år gammal också. Hon hade levt ett helt liv, sett barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Varit med om den tekniska utvecklingen under 1900-talet. Ni vet. Ett långt, innehållsrikt liv. Då är det ok att dö.
Not so much när man inte är 45, ens. Har man dessutom trassliga, trasiga relationer till personen i fråga – då är det jävlar i min lilla låda, snudd på övermäktigt. Ilska, sorg, skuld, samvetskval, längtan, avsky, skadeglädje, nån slags kärlek… ja, det är inte lätt.
Det sista jag tänker säga i just det här inlägget kan uppfattas som oerhört provocerande – särskilt av de kvinnor som har en nära och intim relation till sina mödrar.
Jag är glad att min mamma är död. Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle se ut om hon levde idag.