Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Innan jag fick min diagnos, innan jag började äta medicin som faktiskt fungerade – då var jag betydligt mer svajig än jag är nu. Back then, när jag hade en längre period med depressioner och skit, och började må bättre – ni anar inte vad svårt jag hade att lita på att en bra period faktiskt var på väg, eller för den delen att den där enda sekunden eller timmen där jag kände mig någotsånär stabil, faktiskt skulle kunna vara lite längre. På den tiden var det dock ofta en topp som var på väg; en period på kanske ett par veckor eller så, när jag mådde så otroligt fantastiskt bra – men det slutade alltid i en dal som knappt gick att ta sig upp ur. Den biten är ju mer balanserad nu – nu har jag i princip aldrig några toppar, bara dalar.

Fossil Sitting In Sun Light
A Guy Taking Pictures / Foter / CC BY

Det är oerhört tröttsamt att aldrig våga lita på sig själv och sitt mående. Att aldrig våga tro på att man kommer att fortsätta må bra även i morgon, i övermorgon, och dagen efter det… för man vet alltid att det ondsinta, kvävande, tunga mörkret – det kommer alltid tillbaka. Det ligger bakom ett hörn och lurar, och attackerar när man minst anar det och minst väntar sig det.

Just nu börjar jag ju så sakteliga faktiskt må bättre efter ett par månaders crap. Och jag tänkte för en liten stund sen att Oh, undrar hur länge det håller i sig. Det är första gången på väldigt länge som jag ställt den frågan.

Men jag antar att.. well, det är min stora förhoppning att den här stabiliteten och allmänna gladhetskänslan kommer att hålla i sig, åtminstone ett tag. Jag är så fruktansvärt trött på att gå runt och må crappigt när jag inte måste. Jag hoppas också att det här måendet ska kunna stävja mitt sockerberoende, så att det åtminstone går att kontrollera någotsånär.

Jag har för övrigt en idé som har med min andra idé om att föreläsa om mitt liv som bipolär fotograf att göra. Jag tänker inte berätta om den riktigt än, men den får min hjärna att spinna igång ordentligt. Faktiskt på ett sätt som gör att man skulle kunna tro att jag sitter passivt på en stol och stirrar ut i ingenstans, men faktum är att min hjärna går på högvarv just då, och spottar ur sig idéer som är antingen bra, bättre, bäst – eller kanske till och med lite halvdåliga. Men jag vrider och vänder på saker, och trots att jag sitter helt prick still, händer det saker i hela, hela kroppen.

Nu ska jag dock försöka ta det lite smålugnt och koppla bort hjärnan ett tag. Det är inte sängdags riktigt än, men om nån timme eller två.

Sov gott, alla ni andra därute 🙂 hoppas att ni får ha det lite lugnt och skönt i era sinnen, ni med! <3

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet