Well. Jag har varit tyst i nån dryg vecka. Har tänkt att jag ska, men det har inte blivit av. I stället har jag suttit här och glott på Doctor Who, de senaste sju säsongerna. Rätt kul serie, faktiskt – jag gillar den. Tycker nog att Torchwood är bättre, men Doctor Who har onekligen en gigantisk portion humor, och sånt är ju kul 🙂
Så. Vad händer?
Not so much. Och enormt mycket. På en och samma gång. Paradox. Omöjligt. Ändå så görbart. Jag har gått tillbaka till Venlafaxin, 75mg, tillsammans med Voxra, 300mg. Jag trodde att jag skulle reagera snabbare och starkare på Venlafaxinet, men det har jag inte gjort. Vet inte om Voxran tar ut den, eller hur fasiken det är, men på det stora hela kan jag säga att ja, jag mår bättre än för en dryg vecka sen, men jag mår fan inte bra. Jag är fortfarande passiv, vill fortfarande inte tänka mer än nödvändigt, jag sover jättemycket… ja, du ser ju själv. Men som sagt var; det är inte det avgrundsdjupa mörkret, på vars gräns jag står och vinglar. Tack och lov. Verkligen.
Jag har gått runt och funderat på ett par saker. Som till exempel att det vore så oerhört tacksamt om graden av känslor kunde vara något mer balanserad. Balans. Ja, herrejävlar. Ett ord, ett uttryck, ett begrepp som jag tror genomsyrar alla oss som har bipolär sjukdom. Mediciner kan hjälpa oss komma närmare den, men ordet ingår inte naturligt i vårt ordförråd. Men det jag tänkte säga var… jag älskar och uppskattar verkligen de gånger jag mår sådär superbra, där livet leker, ingenting kan gå fel, jag är bra, jag gör bra, jag tänker bra, jag älskar alla och alla älskar mig – osv – you get the drill. Det är helt fantastiskt de gångerna. Det är dock inte fullt lika fantastiskt när motsvarande händer, fast åt andra hållet. När mörkret tar över, när ens hjärtslag bankar in grymma ord i hjärnbalken. När hjärtat fladdrar och man kippar efter andan, när tyngden över axlarna är så pressande att man sjunker ned i djupaste gyttja utan möjlighet att komma undan. När ens inre tyst vrålar, men omvärlden, alla människor utanför ens egen kropp, kanske inte ens hör. Inte ens om de ser en rakt in i ögonen är det säkert att de ser eller hör.
De perioderna är inte fullt så njutbara. Och därför önskar jag ibland att jag kunde få vara normal. Att mitt mående inte varierade så oerhört. Att jag inte vore så lättpåverkad. Särskilt till det sämre. Jag önskar att min balans inte vore beroende av mediciner – fast det är den ju. Och det är astråkigt.
Sen kan jag å andra sidan tycka att såsom jag är och fungerar; jag vet i alla fall att jag lever. Oavsett åt vilket håll jag balanserar en given dag. Om det är värt mödan? Jag vet inte. Jag har nog aldrig varit “normal” ur det perspektivet; jag har i hela mitt liv vetat att jag är annorlunda, inte som alla andra.
Men. Huvudsaken just för ögonblicket är i alla fall att jag kommit mig för att skriva den här uppdateringen, och att jag åtminstone mår något bättre än för 1½ vecka sen.