När tankarna rusar på i 280 – HELA tiden!Armando G Alonso ✈︎ / Foter / CC BY-NC-SA
En av de saker som ibland kommer i vägen när man lever med bipolär sjukdom, är att i alla fall jag tänker så in i helvete fort, och jag är dessutom otålig. Det jag vet kommer att vara om kanske ett år – jag vill att det ska vara nuuuuu!!! Jag vill inte gå och vänta på det, jag vill redan vara där!
Så är det, lite med min kommande GBP-operation. Jag vill att den ska vara gjord, jag vill att jag ska vara sådär snygg som jag tror att jag kan bli, och jag vill må så bra jag kan göra, med tanke på allt annat. Jag har inga illusioner; jag känner ju redan nu, trots de antal kilon jag gått ner, att jag ändå är bipolär, jag har ändå pms (inte så länge till dock, tack och lov), och blahblah.
Men jag vill ändå vara lättare, snyggare och så vidare.
Men så slog det mig idag, efter några dagars funderande – att vad fan…
Alltså, det mesta i mitt liv just nu handlar om projekt. Jag gör ett projekt av att gå ned i vikt, det är ett projekt att sluta röka (gå från tobak till e-cigaretter), det är ett projekt att.. well, you get the point.
Och nånstans insåg jag att i stället för att gå och vänta på att allt ska bli sådär bra som jag vet/tror att det kommer att bli, kanske jag ska passa på att leva lite under tiden!?
En ganska kort, men ack så viktig insikt. Det är inte första gången jag får den heller – första gången jag medvetet tänker just precis så, var jag ungefär 20 och läste in gymnasiekompetens på Eskilstuna Folkhögskola.
Det var då. Nu inser jag det igen, för biljardte gången eller så.
Nu ska jag försöka leva så också 🙂