Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Morning Fog Emerging From Trees
A Guy Taking Pictures / Foter.com / CC BY

Det är inte en depression. Det är ingen egentlig dal. Det är nåt helt annat som är otroligt svårt att beskriva. En bedövad gråhet känns på något sätt enklast; jag går runt som i en grå dimma inuti skallen. Det är som att ha en tjock mjölkhinna på framrutan av bilen när man sitter och kör – fruktansvärt irriterande eftersom man inte ser ordentligt och dessutom sitter som i sin egen lilla bubbla utan att ha nån kontakt med omvärlden.

Så. Det är grått, fanimej överallt. Grått, grått, grått… ingenting är jättekul, jag har ingen lust med nåt, jag sitter och glor på Supernatural igen, avsnitt efter avsnitt…

Och dagarna går. En efter en, och de ser likadana ut, allihop. Ingen skillnad. Jag vaknar, tar mig upp och försöker bli medveten. Går en runda med hunden. Glor på nån tv-serie. Diskar, kanske dammsuger. Äter nåt. Tittar på mer Supernatural. Går en runda med hunden. Och så vidare… det är ingen större skillnad på dagarna, och trots att det på många sätt är vilsamt, så är det inte särskilt spännande.

Det är lite som att vara jättetrött, fast hela tiden. Och att man inte är jättetrött på det där avdomnade sättet, men hjärnan bara känns så.

Fördelen med det här tillståndet är att man inte behöver bry sig så mycket. Visst, det är jävligt drygt, men samtidigt så… tja, det är bara att vänta ut det. Just det har jag svårt att vända, så det är bara att gilla läget, sätta sig på arslet och rulla tummar, och sen vänta. Typ.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet