Jag hänger på flera communities, och på ett av dem har jag precis lärt känna en tjej som har bipolär sjukdom, typ I. Hon är supertrevlig, och vi har precis börjat jämföra litegrand vad vi har för problematik, för bakgrund och så vidare. Det låter ju sinnessjukt, men det är på sina vis rätt intressant.
Fast det gör ju också att man inser hur mycket man har förlorat. Dels alla förluster av människor och djur jag har stått nära, alla drömmar som gått i kras – men också annat. Till exempel är min koncentrationsförmåga försämrad jämfört med hur den var förut. I alla fall när det gäller läsning; jag har oerhört svårt att koncentrera mig på att sitta och läsa en bok numer, till exempel. Och det gör mig ledsen – jag älskar att läsa. För att inte tala om att jag vill fortsätta plugga (som jag skrev kortfattat om häromdagen). Det kanske förändras – det hoppas jag att det gör.
Men det är trist att inse att ens hjärna har skaffat sig sådana skador, enbart på grund av känslomässig stress, utbrändhet och depressioner.
Så mycket jag har förlorat. Bara på det.