Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

(( för den som minns det; en låt av E-type ))

Aww thanks man
(davide) / Foter / CC BY-NC-ND

Jag märker att jag inte skriver så ofta numer. Har inget större behov av det. Förutom ibland. Som idag. Har just kommit in från en utestund med hunden. Det är varmt och i största allmänhet äckligt ute, förutom i skuggan, där vi suttit och njutit ett tag. Och jag tänker på hur jag aldrig, i hela mitt liv, såvitt jag kan minnas, har kunnat njuta av sommaren och värmen. Visst, sommaren kan vara jättevacker, men den är på tok för varm. Och jag fixar inte det. Och just idag känner jag att jag inte bara inte fixar det, utan att det dessutom gör mig deprimerad. Extremt äcklig sommarvärme i kombination med att jag är lite smått uttråkad är ingen bra kombination. Insåg för bara nån timme sen att jag fanimej blir deprimerad av eländet. På riktigt. Jag har ingen lust att göra nånting. Varenda sommar känns min hjärna som att den är inlindad i tjocka lager av fetvadd – tankarna tränger inte igenom, och jag fungerar inte som jag ska. Jag blir trött och dåsig och orkar inte alls ta mig för särskilt mycket.

Torp vid Hollandet
Anders Mohlin / Foter / CC BY-NC-ND

Och just idag känns det verkligen bläh. Jag känner mig ful, fet och äcklig, oattraktiv och som att ingen vill ha mig. Det känns som att det jag kan och det jag brinner för är ointressant för typ alla andra människor på hela jorden och att jag aldrig kommer att få ett jobb heller. Plus att det i sin tur kommer att göra att jag aldrig kommer att kunna bo såsom jag vill – i ett hus utan grannar utanför stan. Har haft alldeles för mycket strul med grannar för att vilja ha några – ever again…

Nej. Idag är ingen bra dag. Det är alldeles för många tankar som trängs därunder fetvadden och vill ut och fram och ta plats. Ingen av dem känns särdeles upplyftande just för tillfället. En hel del handlar om skam och skuld. Andra om bristen på tålamod, annat igen handlar om släkt och deras eventuella problematik.

Plus förstås det faktum att jag går och väntar i all evinnerlighet på att få göra en GBP-op (Gastric Bypass-operation). En överviktsoperation, alltså. Tanken på det gör mig oftast väldigt glad och tacksam, men den kan också göra mig rätt ledsen eftersom den har så många orsaker, som dessutom är kopplade till min långa, långa depression och den ätstörning som uppstod i samband med den. Nu skulle nog många säga att det inte är en ätstörning, eftersom jag vare sig äter tills jag spyr eller inte äter alls (bulimi eller anorexia), men tro mig, det är en ätstörning…

Och så sitter jag här i mitt lilla, lilla kök och tittar på tv-serier, fantiserar om mitt liv som jag skulle vilja ha det, och ifrågasätter om jag är herre över mitt liv eller om jag kommer att styras och kontrolleras av min sjukdom och inte alls har möjlighet att kunna leva som jag vill alls. Och eftersom jag är som jag är, så har jag ju en tendens att tro att jag aldrig kommer att få det så bra som jag skulle kunna ha det.

Och det, det är en jävligt ledsam känsla, hur sann eller osann den än må vara.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet