Idag vaknade jag på ett riktigt dåligt humör. Ella, hunden, skällde som en galning, och när jag väl kommit upp upptäckte jag att en av katterna hade vält ner en blomkruka i vardagsrummet. Det var väldigt synd, eftersom jag tänkt åka till Sala och beskåda min pappas vernissage på en utställning han jobbat med ett tag (akvareller på kråkor, för den som undrar – jag kan nog kanske visa nån lite senare), men när jag är på sådär grinigt och lättretligt humör vill jag inte ge mig iväg nånstans om jag kan slippa.
Hence; jag stannade hemma i stället. Ska åka och titta på utställningen en annan dag i stället.
Det som gör att allting är så spännande just nu (notera ironin i min skrivande röst just där) är att jag håller på att möblera om lite bland mina mediciner igen. Jag äter ju Venlafaxin som lyckopiller, samt Lamotrigin som stämningsstabiliserande. I mitten av januari var tanken att jag skulle dra ner på Venlafaxinet till lägsta dos (75mg), men det sket sig nästan innan jag började. Mitt humör och mitt mående började dala snabbt, och jag var tvungen att återgå till min tidigare dos (150mg).
Vid telefontiden med min läkare sist, kom vi överens om att jag skulle fortsätta med Venlafaxinet på 150mg/dag, och att jag skulle testa hur min fullkomligt absurda trötthet om dagarna blir bättre av att dra ner på Lamotriginet, från 150mg/dag till 100mg/dag, och att ta mina (i så fall) två tabletter på kvällen (så att jag hinner sova på dem, så att säga).
För det kan jag säga. Tröttheten som jag har haft nu ett längre tag, den är fan inte att leka med. Herregud, ni anar inte vad fruktansvärt det är. Minns ni förra året vid den här tiden – då kunde jag inte sova. Nu är det tvärtom – jag gör för i helvete inget annat än sover. Jag sitter vid köksbordet och sover framför datorn, jag sitter på dass och sover – och drömmer, de mest märkliga drömmar man kan tänka sig. Det går verkligen inte att hålla sig vaken, och det är så fruktansvärt jobbigt. Det enda jag kan tänka på är sånt som – hur i helvete ska jag kunna jobba, om jag inte kan hålla ögonen öppna om dagarna? Jag blir dessutom så fruktansvärt, vansinnigt, faktiskt otäckt trött i kroppen. Jag vinglar mellan köket och badrummet. Promenaderna med hunden går sakta, sakta. Jag får dessutom ont i ryggen, som jag tror åtminstone delvis kan vara en bieffekt av Lamotriginet. Jag är inte säker – dels beror det på att jag är så jävla stor just nu, vilket jag inte gillar. Men det kan vara en bieffekt. Kan vara.
I vilket fall. Det jag tänkte komma fram till, såhär i slutänden, är att framåt kvällskvisten började jag känna mig riktigt väl till mods. Jag har diskat en stordisk idag, plus att jag börjat titta igenom mitt mörkrum (klädkammaren) som nu ska upphöra att fungera som mörkrum och återgå till sin ursprungliga uppgift som klädkammare. Alltså, förstår ni. Jag har gjort två saker aktivt, helt på egen hand, idag. Det är stort i min värld.
Och så tänkte jag sådär att oj.. hmmm… jag känner igen tankemönstret i det här. Jag hoppas att jag får en telefontid med min läkare snart, för fortsätter det här i samma spår, finns det en möjlighet att jag går in i en topp. Vilket jag i och för sig älskar – och jag har saknat det, eftersom de lyst med sin frånvaro under rätt lång tid. Men alltså.. jag är inte helt säker på att jag kommer att uppskatta det som kommer efteråt – nämligen en dal.
Äsch. Vi får se hur det blir. Det kan ju också vara så att den här topp-känslan jag har nu, där tankarna börjar rusa som en hamster i sitt hjul, lägger sig under natten och jag kommer ner i varv tills i morgon.
Fast just nu känns det verkligen som att jag trots att jag faktiskt är rätt trött, skulle kunna sitta uppe åtminstone några timmar till, och bara göra sånt jag inte kommit mig för att göra tidigare.
Men. Jag ska idka övertalning på mig själv och bestämma mig för att självkontroll är ett bra ledord, och faktiskt gå och sova. Trots allt är det väldigt mysigt att somna med Ella snusande i örat.