Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det här är något jag återkommer till med jämna mellanrum. Både här i bloggen, men främst för min egen del, när jag går runt här hemma och filosoferar för mig själv.

Mina borttappade år.

Det gör mig ont att jag tappat ungefär åtta år av mitt liv. Åtta år där jag kunde ha utvecklats och blivit äldre i takt med alla andra i min ålder. Tittar jag på folk som är “friska” och “normala” i min ålder, give or take några år hit och dit, så är de flesta av dem åtminstone sambos, ett flertal av dem är gifta, har barn, är skötsamma och har jobb, ordnad ekonomi, ett trevligt socialt liv – allt sånt där som varje Svensson-svensk har och är nöjd med.

Och vart befinner jag mig?

Jag fyller 37 i år. Jag är skuldsatt, singel, kan inte ta hand om mitt hem ordentligt, har inga barn (tack och lov, i och för sig), har inte haft sex på över åtta år, går hemma och lever på existensminimum, har svårt att se mig själv jobba inom de närmsta åren…

Vad fan hände? När hände det? Och varför hände det? Det gör mig ledsen att tänka på hur många år som gått till ingen nytta. Hur lång tid jag ägnat åt att inte må bättre, att inte be om hjälp, att inte fatta att jag ens behövt det…

Jag har en del ågren över det. Inte så att jag kanske ångrar det sådär – det gör ingen större nytta att ångra saker man gjort eller inte gjort.. men som sagt var; det gör mig ont att jag slösat bort en såpass stor del av mitt liv, att det fortfarande är en del slöseri nödvändigt för att jag ska kunna leva resten av mitt liv på nåt slags schysst och bra vis.

Mina behov

Sen retar det mig att jag har behov av boendestöd. Jag gillar att ha det, men det retar mig att jag behöver det. Det är en viss skillnad där som jag ber om att få trycka lite extra på. Jag minns att jag sade till min handläggare på AF, vid nåt tillfälle, att det jag aldrig hade  kunnat föreställa mig att jag skulle hamna i den här situationen; utbränd med en diagnos. Det är således inte så konstigt, kan man tycka, att jag behöver lite extra hjälp för att få igång mig själv och mitt liv. Men fy fan vad det suger.. jag har alltid räknat mig själv till så kallade “friska” människor, och att tänka på mig själv som sjuk/behövande i den här bemärkelsen suger (lägg in valfritt fult ord) så jag tror jag blir knäpp.

Nåja. Idag tänkte jag försöka ha en roligare dag än igår, när jag var sådär löjligt trött och dessutom var låg. Idag känner jag mig inte fullt lika låg, trots att jag vaknade redan strax innan sju. Jag märker nämligen att jag hamnar i nåt slags normalt sovmönster (just nu), så jag antar att det bara är att dra så mycket ut ur det som möjligt innan det vänder till det där dryga igen.

Så. Jag ska ta och sätta lite fart.

Ha en fin dag, gott folk 🙂

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet