Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Vet inte vilken gång i ordningen jag firar Alla hjärtans dag på egen hand. Eller, firar och firar, det är väl att ta i. På Facebook går det runt en bild på en T-shirt som säger att den egna hunden är ens Valentine-date <3 och så är det nog för mig med. Hunden och katterna.

Nu var det dock inte det jag skulle skriva om idag. Jag hade tänkt mig lite allmänt skvaller om vad som händer, hur jag mår, lite nya saker jag upptäckt om Lamotriginet jag äter, och så vidare.

Först av allt tänkte jag upplysa om att natten till i morgon är det 12 år sen min biologiska mamma dog i cancer. Nu föreställer jag mig att ni alla faller ihop i en liten pöl och tror att det är en jättehemsk sak, och att jag sörjer som en liten tok varje år. Ack så fel ni har 🙂 det är snarare precis tvärtom. I och för sig; jag brukar inte tänka på det så särdeles mycket, men kortfattat kan jag säga att jag och min mamma inte hade någon konstruktiv eller kärleksfull relation. Min mamma var med all största säkerhet psykiskt sjuk, hon med, men det finns ingen som med säkerhet vet det, och i så fall inte heller vilken sorts diagnos hon skulle ha haft. Men hon var i alla fall ohyggligt skum, och jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle se ut om hon fortfarande levde idag.

Off and away from my mother,  though.

Jag har gått och dragit på det här med att skriva ett tag nu, men för nån vecka sen fick jag för mig att titta på bipacksedeln till mitt Lamotrigin. Nu har jag ju ätit den ett rätt långt tag, och det jag såg under biverkningar fick upp ögonen för mig på ett hyfsat brutalt vis.

Till att börja med så är jag ju så fruktansvärt överdrivet jävla pissaextremt trött jämt och ständigt. Jag kan sitta och i princip sova en hel dag (från morgon till sen eftermiddag, alltså), förutom den tid jag är ute med hunden och eventuellt äter. Framåt sju eller så börjar jag piggna till, och därefter kan jag hålla mig vaken till mitt i natten. Det här är något jag finner högst jävla asirriterande, och jag vet inte hur jag ska få bukt med eländet. Jag försöker hela tiden tänka att jag så småningom ska kunna jobba igen på nåt slags tillfredsställande sätt, men har jag de här problemen med min sömn fattar jag inte hur jag nånsin ska kunna jobba.. och det gillar jag inte alls.

En annan biverkan jag insåg att jag drabbats av är dålig balans. Det låter kanske inte så illa, men det är rätt irriterande. Jag upptäckte för nån månad sen när det var glansis med vatten på utomhus, att jag knappt kunde ta mig fram för att det var så vansinnigt halt. Skulle följa med en kompis till bussen, och tog mig inte ens en tiondel av vägen innan jag var tvungen att vända för att jag inte kunde hålla balansen. När jag går uppför trapporna i trappuppgången håller jag mig i minst ett trappräcke (delvis pga vikt), till stor del för att jag inte litar på balansen. Ska jag sätta på mig skorna måste jag hålla mig i väggen. När jag vaknar och kliver upp på morgonen måste jag också hålla mig i väggen för att veta vart fan jag är nånstans när jag ska hitta och få på mig tofflorna.

Tja, som ni hör så är det ju lite si och så. Och det stör mig, med de här biverkningarna, för på det stora hela så mår jag rätt ok annars.

Haha, det påminner mig för övrigt om Venlafaxinet. Tanken har ju varit/är ju att jag ska dra ner till lägsta dosen på den. För några veckor sen hade jag telefontid med min läkare på Affektiva, och vi kom överens om att jag skulle börja plana ut från 150mg till 75mg per dag, genom att minska varannan, var tredje dag, och så vidare. Jag testade det i ungefär en vecka, och insåg väldigt snabbt att NEJ!!! Nej, det går inte. Jag har alltid varit väldigt känslig mot förändringar på den, och jag fixade inte att dra ner på den till lägsta dosen. Jätteirriterande – jag satt hemma och grinade och mådde rätt kasst. Inte ens i närheten av vad jag skulle kunna göra och har gjort, men tillräckligt för att inse att NEJ!!! Not quite yet. Nu har jag en ny telefontid med läkaren på tisdag, och då ska jag ta upp detta med både biverkningar av Lamotrigin och att detta med Venlafaxinet inte fungerade, så får vi se vad hon säger.

Sen har vi ju det här med boendestödet också. I höstas fungerade det superbra, och jag kände verkligen att det gick framåt med mitt hem. Sen slutade tjejen som gick hos mig, och såsom det varit i januari med ersättare innan det skulle bli ordning på det.. herregud, jag har knappt vetat vem som kommer när, och det har skilt sig mellan tider varje dag, och vissa dagar har ingen kommit eller ens ringt. Högst irriterande. Men nu har hon som var hos mig i höstas börjat jobba igen, så nu börjar det likna nåt, och jag är sååååå jäkla nöjd med det! =) Jag gillar henne, hon gillar mig, och det blir så jävla bra.

NU, däremot, ska jag sätta mig och skriva ett par mail och lite så, sen funderar jag seriöst på att gå och sova. Har hållt mig vaken ett par timmar i sträck nu, men jag är trött-öm i hela kroppen så det skulle inte göra något att sova ett tag. Plus att jag har blåsor på tungan, så det kanske är de där jäkla höstblåsorna jag hade i höstas, vilket iofs också skulle förklara min trötthet.

Nåja.

I’ll be back. 🙂

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet