Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Men shit. Ibland blir jag verkligen trött på mig själv. Har mailkontakt med några trevliga människor. Män, för den som undrar. En av dem menar att han inte är den som bara mailar och håller på, utan att han också vill träffas. Begripligt, eftersom det är nåt helt annat att träffa en person än att bara skriva – oavsett i vilket syfte. Med tanke på att vi har mailat varandra i bara ett par dagar, tycker jag dock att det är att hasta på rätt rejält, att vilja träffas på en gång.

Äsch, jag vet inte. Jag har varit lite upp och ner hela veckan, och jag vet inte om det beror på att jag sovit dåligt. Idag vaknade jag med sån där dryg huvudvärk igen, och var tvungen att sitta helt still i drygt 1½ timme innan jag kunde röra mig utan att nacken gick i tusen delar. Efter både muskelavslappnande och Alvedon Forte, alltså. Men oavsett vilket, så tänkte jag prata lite om paranoia idag.

Jag har varit paranoid i hela mitt liv. Mer eller mindre, periodvis, men ändock. Jag har alltid trott att folk tittar, pratar och skrattar bakom ryggen på mig. Fråga mig inte varför, men så är det. Jag insåg för ett litet tag sen att det är ytterst få människor jag verkligen litar på. Det läskiga är att jag inte litar på mina föräldrar till 100%. Det beror på att jag vet hur de pratar om andra människor som är skumma eller sjuka på något sätt. Jag vet hur de pratar till och med de människorna, och jag får för mig att de säger vissa saker till mig bara för att jag ska bli glad eller inte förstå vad de tycker egentligen. Det är inte alls en särskilt underhållande känsla.

Fan också. Bröt just ihop och sitter och gråter som ett barn. Jag tror att jag ska satsa på att äta nåt och titta på ett avsnitt av Supernatural innan det är dags att sova.

Får återkomma med mer funderingar en annan dag när jag inte gråter så förskräckligt, och när jag kan fokusera bättre.

0 Responses to Om paranoia och lite annat.

  • Hmm… vill egentligen inte erkänna det, men jag känner igen mig i det du skriver. Om “paranoian” alltså. Att inte lita på folk… och det gör ont…

    •  Det är pissatråkigt att inte lita på folk. Det är inget sådär som jag går runt och tänker på jämt och ständigt – det är mer en känsla. Och på det stora hela så kan jag tycka att folk får tycka och tänka vad fan de vill, det är när det är folk som står mig nära som jag nojjar över, som det börjar bli jobbigt.. =/

  • Jag tror att många människor känner precis som dig. Vare sig man har en sjukdom eller inte. Klen tröst förvisso.. Man vill så gärna att människor ska vara 100% perfekta och pålitliga. Men till människans försvar får man nog säga att skvallra och tissla ligger i dess natur. Men bara för att man pratar om andra (dina föräldrar) så betyder inte det att de gör det om dig. De älskar ju dig.

    •  Jag vet inte riktigt varför jag har svårt att lita på folk, men jag har det. Och när det gäller mina föräldrar, så vet jag att de pratar om mig. Jag _är_ ju sjuk, så att säga. Jag vet iofs också att de pratar om mig för att de är oroliga. Men just det här att de kan säga vissa saker om t ex mitt hem, att somligt är fint – det kan jag verkligen tro att de gör enbart för att jag ska bli glad. Och jag tror verkligen att det är så.

      Däremot har jag vänner som jag litar på till 2000%. De skulle aldrig prata bakom ryggen på mig, de är ärliga och säger vad de tycker och tänker, de säger ifrån när de tycker att jag beter mig skumt.. amazing! <3

  • Känner igen mig själv.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet