Men shit. Ibland blir jag verkligen trött på mig själv. Har mailkontakt med några trevliga människor. Män, för den som undrar. En av dem menar att han inte är den som bara mailar och håller på, utan att han också vill träffas. Begripligt, eftersom det är nåt helt annat att träffa en person än att bara skriva – oavsett i vilket syfte. Med tanke på att vi har mailat varandra i bara ett par dagar, tycker jag dock att det är att hasta på rätt rejält, att vilja träffas på en gång.
Äsch, jag vet inte. Jag har varit lite upp och ner hela veckan, och jag vet inte om det beror på att jag sovit dåligt. Idag vaknade jag med sån där dryg huvudvärk igen, och var tvungen att sitta helt still i drygt 1½ timme innan jag kunde röra mig utan att nacken gick i tusen delar. Efter både muskelavslappnande och Alvedon Forte, alltså. Men oavsett vilket, så tänkte jag prata lite om paranoia idag.
Jag har varit paranoid i hela mitt liv. Mer eller mindre, periodvis, men ändock. Jag har alltid trott att folk tittar, pratar och skrattar bakom ryggen på mig. Fråga mig inte varför, men så är det. Jag insåg för ett litet tag sen att det är ytterst få människor jag verkligen litar på. Det läskiga är att jag inte litar på mina föräldrar till 100%. Det beror på att jag vet hur de pratar om andra människor som är skumma eller sjuka på något sätt. Jag vet hur de pratar till och med de människorna, och jag får för mig att de säger vissa saker till mig bara för att jag ska bli glad eller inte förstå vad de tycker egentligen. Det är inte alls en särskilt underhållande känsla.
Fan också. Bröt just ihop och sitter och gråter som ett barn. Jag tror att jag ska satsa på att äta nåt och titta på ett avsnitt av Supernatural innan det är dags att sova.
Får återkomma med mer funderingar en annan dag när jag inte gråter så förskräckligt, och när jag kan fokusera bättre.