Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag har ju skrutit med att jag gått runt och känt mig stabil ett bra tag nu. Jag visste väl att det var för bra för att vara sant. Jag har inte gjort en endaste förändring i medicineringen; äter fortfarande 150 mg/dag av Lamotriginet och full dos (300 mg/dag) av Venlafaxinet. Trots det, finner jag mig idag ha gått från att ha stornjutit av den otroligt vackra höstdagen, till att känna mig lägre och lägre. Just nu känner jag mig gråtfärdig och har rätt stor lust att dunka huvudet i väggen för att jag är så dum, dum, dum.

Och det är så dumt, allting. Jag har äntligen fått boendestödet att fungera som jag vill. Jag blir väckt varje morgon, mån – fredag. Jag har hittills vaknat av mig själv innan, så jag åtminstone hunnit röka mina morgoncigaretter. Därefter kommer nån av mina två personer hit och ser till att jag är vaken, får i mig en kopp te och en macka. Hur bra som helst. Och peppar mig lite inför dagens arbetsuppgifter, som kan vara allt från att städa köket till att damma bokhyllorna i vardagsrummet – eller nåt annat. Förra veckan var det nog med att komma upp på morgonen, men den här veckan är det tänkt att jag ska börja göra saker på egen hand. Idag skulle jag till exempel diska och frosta av frysfacket i kylen. Inte så mycket, kan man tycka.

Men jag har inte gjort det, och nu är klockan över tre på natten. Har precis diskat, och ska snart sätta igång med avfrostningen. Tror jag, i alla fall. Om jag inte fastnar i att känna mig så dum, dum, dum. Jag fattar inte varför jag inte gör det när jag borde, utan i stället envisas med att göra det om nätterna. Sist jag frostade av frysfacket i kylen började jag också mitt i natten. Fast då var det helt igenfrostat, iofs. Men i vilket fall, det spelar ingen roll.

Fans jävla skit. Jag känner mig jättedum, och jag inbillar mig att jag måste ha en bra ursäkt i morrn för att förklara varför jag eventuellt inte frostat av frysfacket. För att inte tala om varför jag suttit uppe hela natten (som jag planerar att göra). Och det finns egentligen ingen annan än mig själv jag måste förklara mig för, för jag har svårt att föreställa mig att det är boendestödets uppgift att ha några egentliga åsikter om varför jag gör som jag gör eller ej.

Just nu är jag så förvirrad och i en känslomässig karusell att jag dels är gråtfärdig, dels nästan mår fysiskt illa. Jag kommer inte att kräkas, men ni vet.. känslan i mellangärdet och halsen, när man nästan mår illa.

Och jag borde egentligen sova. Men jag vill inte. Återigen är tanken och känslan av min säng så enormt långt borta. Tror jag beskrev det för ett tag sen.

Fans jävla skit. Piss i helvete.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

0 Responses to Om plötsliga känsloförändringar.

  • Låter viktigt att prata om förväntningar som du har på dem, och de på dig.

    Fint att du kommit så långt redan. Nästa steg är kanske att kolla på nattrutinerna tillsammans med boendestödjarna?

    T

  • Been there, done that. Du tränar på att klara av olika uppgifter. Det tar tid att lära sig att utföra dem som det är tänkt, när det är tänkt. Prata med boendestödjarna om de uppgifter du får. Det är viktigt att de inte kräver för mycket av dig på en gång och att du har rätt att misslyckas.

    För x antal år sedan hade jag absolut inte klarat av att både diska och frosta av frysfack samma dag.

    •  åh, men du är väl för rar. ja, det tar tid att lära sig igen. jag blir bara så otroligt besviken på mig själv. för faan, jag är 36 år gammal. vissa saker tycker man att man inte skulle behöva lära sig – igen… =/

Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet