Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Det är natten mot lördag nu. I torsdags träffade jag för första gången min samtalskontakt på Affektiva, en sjuksköterska. Man skulle ju kunna ha en hel rad åsikter om varför en samtalskontakt inte består av en psykolog eller så, men så är det inte utan den består av en sjuksköterska. Jag har ingen egentlig åsikt om sköterskan jag träffade, eftersom det var första gången. Hon verkar vara trevlig, och hon verkar kunna en hel del om bipolär sjukdom – och det är ju tacksamt. Jag ska träffa henne igen om några veckor, och jag fick lite papper att titta på tills dess. Bland annat det här om patient- och anhörigutbildning om diagnosen. Jag frågade lite om det här med anhöriga, eftersom jag inte bor tillsammans med någon (människa). Mina föräldrar har inte så mycket nytta av att veta hur det kan se ut när man omärkligt börjar gå åt ena eller andra hållet – vi träffas inte jätteofta, och jag är oftast rätt bra på att dölja hur jag mår när jag pratar med åtminstone pappa. I vilket fall så kan en anhörig vara vem som helst man står nära. I mitt fall ger det en rad olika alternativ, men jag vet inte  hur jag ska göra – om jag ens ska delta på den “utbildningen” eller vad jag nu ska kalla det. Om någon annan har gjort det får ni gärna dela med er av era erfarenheter.

Utöver det har jag noterat en smådryg sak de senaste veckorna, efter höjningen av Lamotrigin till 150 mg/dag. Min sömn börjar strula igen, även om det än så länge känns ok. Eller.. ok ska jag väl inte säga. Inte ens överkomligt eller användarvänligt eller nåt annat. På två veckor har jag haft tre vakennätter med en dag på var sida, och nu är jag på väg genom min fjärde natt med vaken dagtid före och efter. Jag vet att det inte är bra, men jag gör det ändå. Oftast för att jag vill ta det lugnt med saker jag har att göra. Till exempel idag; mina föräldrar kommer och hälsar på mig i morgon. I stället för att använda dagen idag till att städa, gör jag det på natten. Dagen har jag ju använt till annat, juh!

Vilket för mig in på det där med städmani. Alltså, jag har nästan aldrig städmani. Herregud, det är ju astråkigt att städa. Men ibland, som nu, får jag får mig att jag ska storstäda. I alla fall såpass att jag, när jag diskar, skurar hela diskbänken (plockar bort allting därpå), skurar ställen i badrummet jag tänkt på i flera år men aldrig kommer mig för – och så vidare. Jag kan inte göra allt mitt i natten, med tanke på min äckliga granne som bor rakt under mig. Hon är så ljudkänslig så det är synd om henne – hon borde bo i ett ljudisolerat hus på landet utan grannar, typ.

Jag känner mig lite sandig i ögonen, men hjärnan går åtminstone till hälften på högvarv, så jag ska passa på att utnyttja den tiden och energin och faktiskt få lite städning gjort. Kanske jag får ett par blommor till planterade också. Köpte på mig 150 liter jord för nån vecka sen, och har börjat plantera om blommor – några i gigantiska krukor, och några flyttar jag över till de små fast stora krukor som blir tomma. Det är så oerhört vilsamt och trivsamt att plantera om blommor – jord under naglarna, jord på i princip varenda plan yta inklusive golvet, och så nya, fräscha blommor som står och ser snygga ut. Helt utan torra, döda blad som täcker jorden. Så himla fint!

Så. Hoppas ni sovit gott inatt =) det kommer jag med stor sannolikhet att göra natten till söndag!

0 Responses to Om sjuksköterskor, sömnstrul och städmani på låtsas.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet