selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

Igår, tror jag det var, märkte jag för första gången sen jag började äta Lamotrigin, att jag kände mig lite smålåg. Idag känner jag mig också lite låg. Jag är rätt trött, fast att jag har sovit hyfsat. Idag har jag till och med ätit mat mitt på dagen, hör och häpna. Jag vet inte varför jag helt plötsligt känner mig nere, men det gör jag. Tror inte att det har med Sotis att göra, för det här är nåt annat än sorg. Sorg som för övrigt har lugnat sig; återigen måste jag säga att det är skillnad på att förlora en katt av sjukdom eller av ålder. Sistnämnda är betydligt bättre.

Annars tänkte jag skvallra lite om mitt boendestöd. Kvinnan som varit hos mig tidigare blev uppsagd, och därefter tog det ungefär tre veckor innan jag blev kontaktad av utföraren. I tisdags (samma dag som Sotis gick ur tiden) fick jag träffa en ny människa – en karl, den här gången – som ska hjälpa mig. Han verkar jättebra; han pushar mig redan, och verkar vara mer sådär att vi ska göra saker tillsammans härhemma – inte att han ska städa åt mig. Jag har till exempel fått i uppgift att börja rensa på balkongen, så att jag kan slänga en massa skräp. Har bland annat tänkt tömma mina jättestora krukor med jordgubbsplantor och sånt i (det har inte blivit några jordgubbar i år), så att jag kan plantera om lite blommor härinne i dem i stället.

Har också en telefontid med min läkare den 28 augusti. Då ska jag ta upp om det kan vara läge att höja dosen Lamotrigin igen. Vill gärna se att den fortsätter höja mig.

Ja, just. Hade ett möte igår med handläggaren på AF Kultur och handläggaren från soc. Jag berättade det här om att det börjar kännas som att jag skulle kunna börja jobba om ett tag, och tro’t eller ej, men handläggaren på AF bromsade mig där. Ungefär varannan, var tredje dag eller så kan jag känna mig rastlös och vilja sätta igång med mitt liv.. men jag inser ju såklart att det kanske inte är det smartaste att köra igång i 180 på en gång. Jag kanske måste krypköra ett tag och öka hastigheten allt eftersom. Så. Som det ser ut nu, är tanken att jag ska börja arbetsträna på ett nytt ställe, där hela poängen är att öva på att ha rutiner och arbetstider att passa. Och det ligger det ju något i, såklart.

Nu ska jag göra mig en kanna te och se om jag ens lyckas påbörja det jag förutsatt mig att göra idag. Jag är fruktansvärt trött, så vi får se hur det går…

Puss så länge! 🙂