Jag har sörjt mycket i mina dagar. Många olika saker, många olika djur och människor. Nu sörjer jag min storkisse, som gick ur tiden igår kväll, sexton år gammal. Han flyttade till mig för ungefär – tja, nästan exakt åtta år sen. Han har levt ett gott liv hos mig, trots att vår relation tog en hel rad år på sig att utvecklas och bli som den skulle vara.
Skillnaden på min sorg efter Sotis och till exempel Saga (en katt jag förlorade till sjukdom för ungefär tre år sen), är att då kände jag mig så fruktansvärt skyldig, ifrågasatte huruvida jag verkligen är en bra matte som inte sett att hon varit sjuk så mycket längre tid än jag trodde (sådär i efterhand när man har facit i hand), och så vidare. Sorgen efter Sotis är ren och klar. Det finns ingenting som smutsar ner den, och åtminstone det gör mig glad. När min biologiska mamma dog, var jag dels fruktansvärt arg och besviken, och kände mig dessutom nedsmutsad av hela hennes mentala sjukdomsbild som – än idag – ingen vet vad det egentligen handlade om. När min bästa väninna nästan dog i en bilolycka, slets jag mellan att vilja att hon skulle få dö och att försöka se hennes framtid i så mörk dager som möjligt.. idag lever hon och har gjort enorma framsteg, men har fortfarande ett handikapp om cirka 98%.
Ja. Det finns alltså sorg och det finns sorg. Den bästa sortens sorg, som jag helt klart föredrar, är den när ingen destruktiv känsla finns inblandad. Den klara, vassa sorgen är bäst, eftersom den gör jävligt ont just då, men man vet att känslan så småningom kommer att jämnas ut och man lär sig hantera den och leva med den.
Men jag gråter. På förmiddagen idag satt jag ute med Ella ett tag, och där grät jag. Något undangömd, men ändå mitt bland hyreshusen satt jag och tårarna forsade nerför kinderna.
Det är en himla skum känsla, för jag saknar honom – såklart. Men samtidigt så vet jag – jag vet, att det här är det bästa och vackraste jag kunde göra för honom. Att låta honom fortsätta leva för att jag inte vill förlora honom, skulle vara en så otroligt egoistisk handling. Sånt borde man få spöstraff för. Ett djur ska inte behöva lida. Så fort man ser att det är något fel, och speciellt om de är gamla, så tycker jag att det är dags.
Så jag ångrar inget. Men sorgen och saknaden, den kommer nog att hänga med en stund. Såhär i början visar den sig på många sätt genom en fruktansvärd trötthet. Jag kan knappt hålla mig vaken dagtid. Helt otroligt. Men.. det kommer att bli bättre, det med.
Jag tänker på dig, min vackraste, ståtligaste storkisse. Hälsa min lillfis, min Saga, att matte och resten av oss snart kommer, vi med. Det kanske tar en stund eller två, men vi kommer. Med all kärlek.