Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag var på fest i Uppsala i lördags. Av nån helt okänd, jävligt skum anledning fick jag världens dal under festen. Jag var tvungen att gå ut för att bryta ihop fullständigt. Herregud, vad jag grinade. Jag stod ute och var helt knäckt ett rätt långt tag. Säkert en timme. Det var länge sen jag upplevde nåt liknande. Vet inte hur jag ska beskriva det, mer än att det kom totally out of the blue, och var..

Ja, i och för sig.

Jag tror att jag med ganska stor säkerhet kan säga att det var en ångstattack. Jag har inte haft ångest på väldigt många år, med undantag för nåt dygn förra året, men det hade sina klara och tydliga orsaker. Det här var.. inte riktigt exakt samma panikartade känsla som en rejäl ångestattack kan orsaka, och jag saknade hjärtklappningen, den suddiga synen, den ytliga andningen.. men jag drabbades av ett akut behov av att gråta hysteriskt, och.. det här gillar jag inte alls, men för första gången på väldigt, väldigt många år, kände jag ett behov av att göra illa mig själv. Och det gjorde jag också. Jag tänker inte berätta hur, men jag var självdestruktiv för att jag var tvungen. Ni vet, när behovet att släppa spänningar och inre smärta blir starkare än behovet att hålla sig innanför gränserna för självskadebeteende.

Så; hysterisk gråt och självskadebeteende transformerades sedan till att återgå till att må hyfsat bra. Det var en ytterst märklig händelse på det stora hela, och jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den. Såhär i efterhand har jag funderat lite på vad som triggade igång den, och jag vet inte riktigt. Möjligen kan det vara att jag befann mig i Uppsala, där jag bodde under en period när mitt liv var väldigt rörigt och relationen till min biologiska mamma var som sämst. Men jag vet inte.. det jag däremot vet, är att det inte är likt mig att rasa så fort, så djupt, och få det behovet av att skada mig själv. Jag var väldigt självdestruktiv som tonåring, men har inte sysslat med det alls sen dess. Det är en otroligt märklig känsla att inse att jag hamnade i den känslan igen, nu som vuxen.

Och jag gillar det inte alls.

Arkiv
Translate