Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag var på fest i Uppsala i lördags. Av nån helt okänd, jävligt skum anledning fick jag världens dal under festen. Jag var tvungen att gå ut för att bryta ihop fullständigt. Herregud, vad jag grinade. Jag stod ute och var helt knäckt ett rätt långt tag. Säkert en timme. Det var länge sen jag upplevde nåt liknande. Vet inte hur jag ska beskriva det, mer än att det kom totally out of the blue, och var..

Ja, i och för sig.

Jag tror att jag med ganska stor säkerhet kan säga att det var en ångstattack. Jag har inte haft ångest på väldigt många år, med undantag för nåt dygn förra året, men det hade sina klara och tydliga orsaker. Det här var.. inte riktigt exakt samma panikartade känsla som en rejäl ångestattack kan orsaka, och jag saknade hjärtklappningen, den suddiga synen, den ytliga andningen.. men jag drabbades av ett akut behov av att gråta hysteriskt, och.. det här gillar jag inte alls, men för första gången på väldigt, väldigt många år, kände jag ett behov av att göra illa mig själv. Och det gjorde jag också. Jag tänker inte berätta hur, men jag var självdestruktiv för att jag var tvungen. Ni vet, när behovet att släppa spänningar och inre smärta blir starkare än behovet att hålla sig innanför gränserna för självskadebeteende.

Så; hysterisk gråt och självskadebeteende transformerades sedan till att återgå till att må hyfsat bra. Det var en ytterst märklig händelse på det stora hela, och jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den. Såhär i efterhand har jag funderat lite på vad som triggade igång den, och jag vet inte riktigt. Möjligen kan det vara att jag befann mig i Uppsala, där jag bodde under en period när mitt liv var väldigt rörigt och relationen till min biologiska mamma var som sämst. Men jag vet inte.. det jag däremot vet, är att det inte är likt mig att rasa så fort, så djupt, och få det behovet av att skada mig själv. Jag var väldigt självdestruktiv som tonåring, men har inte sysslat med det alls sen dess. Det är en otroligt märklig känsla att inse att jag hamnade i den känslan igen, nu som vuxen.

Och jag gillar det inte alls.

0 Responses to Fester och dalar.

  • Hörru gumman. Det där var inte alls bra. Jag tycker du ska kontakta din läkare och berätta det. Kan ha med medicineringen att göra, på ett eller annat sätt. Jag menar allvar nu. Du bör kontakta nån åtminstone som har med din hälsa att göra. Och berätta vad som skedde. Farliga saker gumman <3

    •  Men du.. vad listig du är! Det har jag inte ens tänkt på, faktiskt. Idag har jag iofs ägnat mig åt att vara übertröttast, men det är absolut nånting att fundera på inför i morgon.

      Jag blev så jävla ställd, för jag brukar inte må på det sättet numer. Numer, som vuxen, ser mitt må-dåligt helt annorlunda ut..

      *allmänt förvirrad*

      • Det som är både märkligt och läskigt är att mediciner som ska hjälpa en att må bra och inte skada sig själv ibland utlöser sånt som gör att man gör just det.

        Jag kollade lite på medicinen och det står uttryckligen att om man får såna här beteenden (skada sig själv mm) ska man DIREKT kontakta läkare. 

        Så skynda skynda hjärtat vårt. <3 

        •  Jag såg också det,  när jag tittade på bipacksedeln. Tror till och med att jag såg det tidigare, innan jag fick hem medicinen. Tänkte dock inte på det just i lördags, men nu när jag blivit uppmärksammad på det (och tack snälla du), så inser jag ju att det beror på det. Och ja, jag ska ringa sköterskorna på Affektiva i morgon, så får de ta upp det med läkaren (det är så det funkar på Affektiva här i Västerås).

          Lovar att skvallra om hur det går =)

  • Ta hand om dig och kolla upp med läkare eller liknande som sagt.
    Kram

    •  Har precis pratat med en kompis som sade samma sak =) och dessutom kom vi på att det här är en bieffekt av medicinen jag äter just nu (Lamotrigin). Hur skumt är inte det? *himlar med ögonen*

  • Bra kommentarer du fått, kan bara hålla med. Och skicka dig en KRAM. <3

    •  Tja, till och med jag kan bara hålla med ^^

      Men tro för all del inte att jag går runt med ångest NU, för det gör jag inte. Jag mår ganska precis som innan; det vill säga, hyfsat ok. Det var verkligen en skitskum dipp, på ett sätt jag inte varit med om på mååååånga år… *himlar med ögonen*

      Kram tebax, för övrigt! <3

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet