Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Idag fick jag svar på ett mail jag skickade för rätt länge sen. Jag tog kontakt med (H)järnkoll, som jobbar för ett psykiskt friskare Sverige. Himla bra initiativ, tycker jag. De har ett slags nätverk för bloggare som skriver om just psykisk ohälsa, och de sökte fler bloggare. Jag tycker själv att den här bloggen är rätt ok ur det perspektivet, så jag anmälde mitt intresse. Detta var för.. över en månad sen, i alla fall. Och idag fick jag svar. Jag finns numer instoppad i deras blogglista, och mina inlägg dyker upp på deras sida bland alla andra som bloggar.

Himla kul =)

Kan för övrigt rekommendera att gå in och titta där. Dels kan man ju hitta en hel rad olika spännande bloggar som på olika sätt behandlar och beskriver psykisk ohälsa, dels kan man hitta en hel del annan information.

Utöver det finns det åtminstone ett par saker att berätta. I tisdags hade jag ett utvärderingsmöte med min handledare på arbetsträningen, och min handläggare på AF Kultur. Bland det första jag tog upp var att jag uppenbarligen inte klarar tre dagar i veckan, eftersom jag haft en dags frånvaro per vecka sen jag började för en månad sen. Jag ville gå ner till två dagar i veckan, vilket – tack och lov – var ok för både min handledare och min handläggare på AF. Utöver detta var det inga större konstigheter på den fronten. Jag var dock tvungen att säga ifrån om det här med att jag inte alltid kan kontrollera sömnen – då när jag inte gick och lade mig förrän sextiden på morgonen, förra veckan. Det verkade fortfarande som att hon (på AF) inte riktigt förstod att det inte är något jag kan kontrollera hur som helst.

Idag har jag också träffat min handläggare på soc. Alltså, hon är ju förjävla bra. Jag har haft en sån otrolig tur som fick just henne och ingen annan. Dels för att hon begriper sig på vissa saker jag gör (som skulle genera de flesta andra), men också för att hon uppvisar ett enormt stort mått av förståelse och acceptans för min situation. Jag sade till henne att jag kan känna mig besviken över att jag måste gå ner i tid på arbetsträningen, eftersom jag inte klarar tre dagar. Hon påpekade då att det inte alls är konstigt, med tanke på hur jag har mått, att jag varit utbränd, deprimerad, fått diagnosen bipolär, provar in nya mediciner – och så vidare.. och ser man det på det viset kan jag väl hålla med. Men det känns ändå trist att jag, som faktiskt älskar att jobba, inte fixar mer än två dagar i veckan – på halvtid, med anpassade arbetsuppgifter. Inte alls kul.

När jag kom hem var det dags att träffa en person från det boendestöd jag fått beviljat. Det var första mötet, och gick mest ut på att prata och se vad det är jag behöver, vill ha, och så vidare. Vi fikade lite och pratade undan nån timme eller så. Det kan nog bli bra i slutänden, så länge de ger fan i att kalla mig för brukare, för det kommer jag aldrig att gå med på att vara. Tack och lov verkar de benämna sina användare för kunder, och det är såååå tacksamt. Jag är betydligt hellre en kund än en brukare. Och ja, jag är dökinkig med ord ibland…

För övrigt har jag ju dessutom börjat äta min nya medicin nu. Lamotrigin. Äter so far 50mg per dag, och sen jag började i måndags har jag inte känt av vare sig nån topp eller dal. Däremot har jag varit extremt jävla aptrött. Den ska inte inmundigas på förmiddagen lärde jag mig igår, när jag satt och mer eller mindre sov hela dagen. Nej, det får bli en kvällsprocedur att ta den ^^

Nu ska jag dock försöka få nån mat i mig. Ska iväg till Uppsala på festligheter på lördag, så jag ska tvätta kläder och lite annat smått och gott i morrn.

På återhörande, gott folk =)

Arkiv
Translate