Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Dagen har varit upp och ner, får man väl säga. Hade telefontid med min läkare i morse, där vi avhandlade hur mina fötter ser ut efter några veckor utan Ergenyl. Jag sade som det var; att de har blivit bättre, men inte bra, men att det kan bero på att det är sommarvärme ute och då sväller jag alltid i fötterna. Så efter en fråga från henne om jag skulle göra ett uppehåll över sommaren (som jag tackade nej till), kom vi överens om att testa en annan medicin, och nu har jag bättre koll på vad den heter – Lamotrigin. Ska hämta ut den i morgon, så får vi se vad det ger för effekt och eventuella biverkningar.

Förmiddagen var på det stora hela väldigt bra, ur det perspektivet. Jag tog också upp att jag vill ha en samtalskontakt, eftersom det dyker upp väldigt många frågor hela tiden – speciellt när jag har mina dalar. Hon satte upp mig på en väntelista, så tidigast till hösten blir det nåt (given semestrar och sånt under sommaren, men jag tror det kommer att ta längre tid). Det ska bli intressant att se om det blir, och i så fall hur det blir.

På eftermiddagen ringde min handläggare från AF Kultur. Hon ville veta lite hur det går, hur det känns och så vidare. Jag berättade för henne om gårdagens fiasko med sömnen och hela baletten. Då fick jag mig en liten föreläsning som gjorde mig väldigt ledsen, faktiskt. Jag vet att hennes jobb är att få mig ut i arbete, men jag tycker att hon har så jävla bråttom, märker jag. För mig är det en rätt stor grej, bara det att ta mig iväg nånstans tre dagar i veckan. Eller ja.. två dagar i veckan, eftersom det är så mycket jag hittills klarat av. Inte en endaste vecka sen jag började, har jag lyckats vara där alla tre dagar.

I vilket fall; hon berättade för mig att om jag nu upptäckte att det inte funkade att göra som jag gjorde den här gången med sömnen, så måste jag lära mig att göra på något annat sätt. Hon fortsatte med att det är en beteendeändring som måste till, och undrade om jag ville träffa arbetspsykologen jag haft kontakt med tidigare. Jag sade att jag vill fundera på det över helgen, och när vi lade på var jag rätt knäckt för mig själv. Jag kände mig så oerhört kritiserad och som att jag gjort fel (vilket jag har, men jag är smärtsamt medveten om det alldeles själv), och dessutom anser jag att handläggaren på AF inte till 100% tar hänsyn till att det här med att styra och kontrollera sin sömn, vilket är en del av min sjukdomsbild. Jag var nojjig hela natten över att jag verkligen borde ha gått och lagt mig, men fick mig ändå inte till att göra det förrän strax innan sex på morgonen – och då enbart för att jag suttit och somnat till vid köksbordet. Det är inte så enkelt att bara förändra nånting, hur som helst. Det tar tid.. och något jag sagt så många gånger förr, och nu säger igen; jag har varit så himla trasig, i så många år, att det kommer att ta evigheter att nå nån slags “normal” nivå av vad man klarar av och inte klarar av.

Och vet ni vad? Det suger. Det suger nåt så vansinnigt så det är fan inte sant åt det.

När jag kom hem efter lite shopping på stan, ringde en kompis som jag pratade lite med. Grinade en skvätt, varpå hon genast frågade om hon skulle komma över. Hon kom över, och vi satt och hade trevligt i stället för att jag skulle sitta här själv och deppa ihop. Nu har hon åkt hem igen, och jag känner mig sådär – men kvällen har varit betydligt trevligare med henne än utan.

NU, dock, ska jag göra mig nåt att äta och sen fundera över hur i helskotta jag ska planera morgondagen för att det ska gå ihop.

0 Responses to Berg- och dalbanan, nu igen.

  • Glad att du har vett att låta dina vänner vara där för dig, viktigt! Kram

    •  jo. visst är det så. och jag är glad för dem. det känns oftast inte som att det behövs, för jag är så van att ta hand om min ledsenhet själv, men det var skönt att ha trevligt i stället för att sitta själv och grina.

  • Jag vet väl hur det är att enbart förlita sig på sig själv när det kommer till personliga problem, var själv samma i MÅNGA år. Kunde hur lätt som hellst hjälpa andra men när jag själv gick genom isen var det aldrig någon som såg/brydde sig/viste vad dom skulle göra så de undvek mig istället vilket inte gjorde saken bättre. I frågan om din sömn malinka så gjorde du INGET FEL. HATAR ordet FEL när det kommer till saker man gör. Jag tänker som att det finns inget RÄTT eller FEL, allt är val man gör och de kan bara bra eller kanske mindre bra men de är bara val. Så fort man lägger in ordet FEL i något blir man ledsen, nedstämd och känner sig som en dålig människa. Du gjorde ett val, om du gjort ett annat skulle resultatet också varit annorlunda men vem vet om det hade varit bättre? Jag är också trött på att samhället alltid förväntar sig att man ska agera på ett samhällsanpassat sätt som är “normalt”. Var och en av oss är unika och ingen är lika på nått sätt igentligen så hur i helvete ska vi alla kunna agera eller vara på samma sätt? ganska idiotisk tankegång faktiskt. Vi har alla orlika nivåer av tolerans för allt, hur kan man då göra ett slags socialt regelsystem på vad vi “ska” klara av eller vad vi borde göra? REEEEEEEEN idioti. Vart har samhällets syn på individen tagit vägen? Vart har tankegången att bemöta en människa DÄR DEN ÄR I LIVET och inte där samhället vill att den ska vara? Istället för att säga “Ja men du vet malinka du ska vara där i 3 dagar i veckan vet du!” Skulle de kunna sagt “Fan va bra att du tog dig dit 2 av 3 gånger, finns det nått vi kan göra för att det ska kunna bli 3 tror du?” båda sakerna siktar på att komma fram till samma resultat MEN det ger en helt annan självkänsla. Nått man borde lära alla som har med människor att göra är detta. “ALLA vet ostast mer än väl vad som inte är som det ska med dem eller var de inte gjort, så varför påminna dom om det? Varför inte påminna dom om det de faktiskt HAR gjort och klarat av!” En människa som är överviktig är oftast plågsamt medveten om det och blir det bättre om nån hela tiden påminner om det? Knappast men om man belyser saker man faktiskt har gjort som är lyckade finner man att solen lyser igenom de grå målnen av “gud vad jag är misslyckad och felanpassad” som så många går under. Vi är alla våra värsta kritiker och behöver knappast nån som sitter och påminner oss om vad vi inte har gjort eller klarar av. Tyvärr är hela systemet uppbyggt på att belysa våra “fel” för de är lätta tt hitta och det kräver ingen visare eftertanke eller medmänsklighet för att se och peka ut dem. Att däremot se positiva saker med männsikor kräver att man tänker, lyssnar, tar del i människan och faktiskt bryr sig. Så älskade underbara Malinka din alldeles lagom galna mupp, tänk inte på vad du inte gjort eller vad du skulle ha gjort utan vad du faktiskt HAR gjort och GÖR. Din fotokunskap och expertis, din utställning, dina husdjur, dina vänner, din blogg, ditt politiska intresse, ditt sätt att öppet dela med dig av hur det är att vara DU, ditt sätt att skriva och förmedla…….jag kan fortsätta länge men det är ju inte mig jag ska övertyga utan dig att du är en underbar människa just för att du inte är en samhällsanpassadkarbonkopia utan en underbart gnistrande unik ädelsten med både skavanker och brister……presis som vi ALLA är både hög och låg……

    Love ya

    Mattias det modiga muspiplejonet

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet