Dagen har varit upp och ner, får man väl säga. Hade telefontid med min läkare i morse, där vi avhandlade hur mina fötter ser ut efter några veckor utan Ergenyl. Jag sade som det var; att de har blivit bättre, men inte bra, men att det kan bero på att det är sommarvärme ute och då sväller jag alltid i fötterna. Så efter en fråga från henne om jag skulle göra ett uppehåll över sommaren (som jag tackade nej till), kom vi överens om att testa en annan medicin, och nu har jag bättre koll på vad den heter – Lamotrigin. Ska hämta ut den i morgon, så får vi se vad det ger för effekt och eventuella biverkningar.
Förmiddagen var på det stora hela väldigt bra, ur det perspektivet. Jag tog också upp att jag vill ha en samtalskontakt, eftersom det dyker upp väldigt många frågor hela tiden – speciellt när jag har mina dalar. Hon satte upp mig på en väntelista, så tidigast till hösten blir det nåt (given semestrar och sånt under sommaren, men jag tror det kommer att ta längre tid). Det ska bli intressant att se om det blir, och i så fall hur det blir.
På eftermiddagen ringde min handläggare från AF Kultur. Hon ville veta lite hur det går, hur det känns och så vidare. Jag berättade för henne om gårdagens fiasko med sömnen och hela baletten. Då fick jag mig en liten föreläsning som gjorde mig väldigt ledsen, faktiskt. Jag vet att hennes jobb är att få mig ut i arbete, men jag tycker att hon har så jävla bråttom, märker jag. För mig är det en rätt stor grej, bara det att ta mig iväg nånstans tre dagar i veckan. Eller ja.. två dagar i veckan, eftersom det är så mycket jag hittills klarat av. Inte en endaste vecka sen jag började, har jag lyckats vara där alla tre dagar.
I vilket fall; hon berättade för mig att om jag nu upptäckte att det inte funkade att göra som jag gjorde den här gången med sömnen, så måste jag lära mig att göra på något annat sätt. Hon fortsatte med att det är en beteendeändring som måste till, och undrade om jag ville träffa arbetspsykologen jag haft kontakt med tidigare. Jag sade att jag vill fundera på det över helgen, och när vi lade på var jag rätt knäckt för mig själv. Jag kände mig så oerhört kritiserad och som att jag gjort fel (vilket jag har, men jag är smärtsamt medveten om det alldeles själv), och dessutom anser jag att handläggaren på AF inte till 100% tar hänsyn till att det här med att styra och kontrollera sin sömn, vilket är en del av min sjukdomsbild. Jag var nojjig hela natten över att jag verkligen borde ha gått och lagt mig, men fick mig ändå inte till att göra det förrän strax innan sex på morgonen – och då enbart för att jag suttit och somnat till vid köksbordet. Det är inte så enkelt att bara förändra nånting, hur som helst. Det tar tid.. och något jag sagt så många gånger förr, och nu säger igen; jag har varit så himla trasig, i så många år, att det kommer att ta evigheter att nå nån slags “normal” nivå av vad man klarar av och inte klarar av.
Och vet ni vad? Det suger. Det suger nåt så vansinnigt så det är fan inte sant åt det.
När jag kom hem efter lite shopping på stan, ringde en kompis som jag pratade lite med. Grinade en skvätt, varpå hon genast frågade om hon skulle komma över. Hon kom över, och vi satt och hade trevligt i stället för att jag skulle sitta här själv och deppa ihop. Nu har hon åkt hem igen, och jag känner mig sådär – men kvällen har varit betydligt trevligare med henne än utan.
NU, dock, ska jag göra mig nåt att äta och sen fundera över hur i helskotta jag ska planera morgondagen för att det ska gå ihop.