Jaha. Nu är det andra eller tredje dagen jag har glömt att ta mina Venlafaxin. För en gångs skull har jag inte brutit ihop, utan det har gått åt andra hållet. Och vet ni?
Fan, vad det är både skumt och drygt att känna att man gör en massa saker man verkligen inte borde. Till exempel är nu klockan ca 03.40 och jag borde ha gått och lagt mig för flera timmar sen. Jag ska ju arbetsträna imorgon. Men jag har så himla mycket roliga saker att göra, sånt där som jag vet tar tid, speciellt om man är lite lat, som jag är. Ni vet, man dröjer med dem till sista sekunden, och så blir allt skitjobbigt i stället.
Under natten har jag skrivit ut visitkort som jag ska ha med mig till utställningen i helgen. Jag har skrivit färdigt en pressrelease som jag skickat ut till lokaltidningar, lokalradio och lokaltv, ifall att nån skulle vilja skriva om saken. Dessutom har jag skrivit en kort text som mitt personliga ombud ska hjälpa mig med, angående sängar (hon hjälper mig att söka fondmedel).
Alltså, nu är jag inne i en topp. Vet inte hur länge den kommer att hålla i sig, men jag känner mig otroligt speedad. Delvis på grund av det är jag livrädd att gå och lägga mig, för då kanske jag vaknar med spänningshuvudvärk som gör att jag inte orkar ta mig iväg och arbetsträna, jag kanske vaknar och har en dålig dag, eller bara är alldeles för trött för att fortsätta speeda, så jag får lite saker och ting gjorda.
Det är otroligt frustrerande, för jag vet.. jag VET att jag gör tvärtemot vad jag borde. Och ändå så är det stört jävla omöjligt att stoppa sig själv och göra det som faktiskt är bäst i nuläget (eller var det för några timmar sen, iaf) – att gå och sova. Jag går verkligen och debatterar med mig själv och försöker övertala och övertyga mig själv om att jag ska göra det rätta. Men gör jag det? Tsss, inte ett endaste smack gör jag det rätta och det bästa. Och det är så dumt, så dumt, men jag KAN verkligen inte få mig till att gå och lägga mig. Sängen känns sådär löjligt långt borta, och känslan av sömn.. tja, den befinner sig på nån annan planet, känns det som.
Och ändå. Ändå kan jag säga att jag trivs oerhört med att vara i den här positiva känslan jag har just nu. Jag är på det stora hela ganska känslosam, eftersom jag får gråten i halsen av ingenting. Men jag är inte ledsen, och det är en jävla skillnad.
Men hörrni. Jag tror att jag ska ta och fortsätta. Montera ihop mina fantastiska fotografier (och tro mig, de är fantastiska) ska jag nog göra i morrn kväll (i kväll!?) eller på torsdag.. men det finns annat småplock att göra tills dess =)
Laters, peeps!