.. eller en dal. Dipp, dal, bottenlöst hål.. whatever man kallar det, really.
Det är löjligt vilka småsaker som gör att man dippar ibland. Man går så snabbt från att ha en bröstkorg som är fylld av allt man är, allt man kan och vill vara, allt man gör, allt man vill göra, en massa positiva känslor.. till att bröstkorgen är ekande tom, mörk och värkande, tills det spritter i musklerna över hela kroppen av spänningar, gråten sitter som en klump i halsen, synen blir lite otydlig och suddig.. andningen blir väldigt ytlig och snabb.
Dagens dipp vet jag precis exakt vart den kommer ifrån, och det retar mig att jag är så löjlig som reagerar så hårt på nåt så litet som egentligen är helt ointressant och oviktigt i sammanhanget. Ja, det är något som skulle underlätta oerhört för mig, vid ett givet tillfälle, men världen faller inte omkring mig om det skiter sig.
Fan också. Tur att jag har en telefontid med läkaren på Affektiva på torsdag.
För övrigt insåg jag när jag skrev, att jag förmodligen lider av kortare ångestattacker. Yay. Kul för mig, dåh.
#irriterad