Jag är trött. Jag har som sagt var ägnat natten åt att fippla med bilder till nästa helg, och har således inte sovit ordentligt. Inte alls, förutom nån kortare slummer vid köksbordet. Jag såg förmodligen väldigt fånig ut.
Jag finner mig själv på ett ganska märkligt humör. Redan igår märkte jag att jag var gråtmild. Jag grät inte, men jag hade kunnat om jag ansträngt mig en aning. Jag har också varit väldigt uppåt. Bilderna är så jävla bra, och tidigt i morse var jag på ett helt fantastiskt bra humör. Det har svängt åtminstone två gånger under dagen. Jag har varit lite gråtmild igen utan att gråta, och jag har varit uttråkad, och jag har varit riktigt irriterad. Irriterad har jag varit på fenomenet män. Män att dejta, män som inte levererar dejter de utlovar, män man hoppas på men där ingenting händer.. eller för den delen, män man mer eller mindre påbörjar nånting (obestämt) med, men som sedan får kalla fötter av en eller annan anledning. Jag blir så trött och faktiskt både ledsen och irriterad, och det är inte långt ifrån att jag ifrågasätter mig själv, vad jag har att erbjuda en karl, varför det hela tiden blir så att man dansar runt varandra några varv, och sen skiter det sig. Det verkar ju rimligt att det är mig det är fel på, eftersom det händer gång på gång på gång. Jag tror inte att det nödvändigtvis är fel av mig att tänka så – jag försöker hålla mig så objektiv jag kan. Jag vet ju att jag har vissa.. drawbacks, eller vad jag ska kalla det. Jag är intensiv, jag har depressioner och skit bakom mig, jag är paranoid och misstänksam, jag har svårt med tillit och så vidare i all oändlighet.
Ibland undrar jag – eller snarare idag undrade jag för mig själv om jag inte helt enkelt ska göra så att jag redan från början ska utgå från att ingen karl tänker leverera det han lovar.. “jag tror’t när jag ser’t” som jag skrev på Twitter tidigare idag. Det känns som en extremt tråkig inställning att ha, men vad fan. Hittills är det inte en enda karl som i slutänden lyckats uppfylla mina behov – och jag tror att jag har varit för intensiv för dem jag haft kontakt med, hela bunten. Jag är trött på att hoppas och bli sårad och ledsen hela tiden. Jag har verkligen ingen lust med det. Senast var när jag beslöt mig för att lyssna och svara på mina egna behov i stället för att hatta och datta runt karln i fråga och hela tiden ställa in mig på att följa hans behov. Och tro mig, det sög, för just den karln är nog en av, om kanske inte till och med den bästa, jag nånsin stött på. Sen vet jag att det finns vissa saker som gör att det kanske inte hade funkat i slutänden ändå, och det gör mig ledsen, det med.
Jag vill vara kär. Jag vill älska och bli älskad tillbaka. Jag vill ha en fungerande, hälsosam relation med en bra karl som älskar djur lika mycket som jag, och som dessutom har kapacitet att förstå hur jag funkar – åtminstone litegrand.
Det är väl inte för mycket begärt?
#ledsen
ps. För övrigt fick jag hem beslut om boendestöd idag, så nu dröjer det väl inte alltför länge, hoppas jag, innan det företag jag valt som utförare, hör av sig. ds.