Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Nu har jag gått utan Ergenyl i flera veckor, eftersom jag ska se om mina svullna fötter är en biverkning eller ej. Eftersom jag inte äter Ergenyl, så ser mina toppar lite annorlunda ut. De är inte lika artificiella, som jag upplevde att de var när min sömnstörning var som värst och jag aldrig sov. I stället har jag haft ett flertal mindre toppar, bland annat i helgen som gick, när jag fotograferat och blivit (fortfarande är) så vansinnigt nöjd med resultatet.

Det jag egentligen tänkte skriva om idag, är arbetsträningen. Den är på gott och ont, eftersom de arbetsuppgifter jag har är rätt så töntiga. Men den här veckan är första gången jag är där två dagar på raken, och det kändes riktigt bra. Förvånansvärt bra. Nu är jag ledig i morgon, och ska dit igen på fredag. Men nästa vecka tror jag att jag tänker börja vara där mina tre dagar på raken, faktiskt.

Varför?

Jo, för att det kommer att ge mer rutin, det kommer att bli mer samlat och inte så hattigt. Att samla ihop det gör också att jag kommer att ha fler dagar sammanhängande att vila/vara ledig på, vilket också känns väldigt bra. Speciellt med tanke på att jag under ett par veckor kommer att ha väldigt intensiva helger, och därför kommer att uppskatta att få vila på måndagen (min plan är att arbetsträna tisdag, onsdag och torsdag).

På det stora hela just nu, tycker jag att jag mår rätt bra. Jag vet ju att det inte håller i längden (är det en självuppfyllande profetia, eller en sanning?), så jag antar att det gäller att ta vara på det må-bra-iga så länge det varar. Det är dock inte en må-bra-känsla-som-i-en-topp, utan en hyfsat stabil känsla. Men.. been there, done that, oh so many times, and it never lasts…

Det jag tycker är lite smådrygt är förstås hur mitt humör och mående hattar fram och tillbaka. Det kan verkligen svänga från en sekund till en annan. För nån dag sen var jag på hyfsat bra humör, men ett telefonsamtal senare dippade jag halvvägs. Sen helgen och mitt fotograferande har jag på en front varit extremt självgod ^^ och haft extremt bra självförtroende. Och jag lovar; det är förtjänt. Jag är en förjävla skicklig fotograf, så är det bara.. dessutom kom projektstödet som saknades förra veckan, in på kontot igår. Idag tittade jag på en testutskrift av ett av fotografierna som ska ställas ut, och betalade i förskott de bilder som ska göras. Och FY satan i gatan, vad bra jag är. Jag upphör inte att fascineras och glädjas över mitt bildseende och bildskapande. Helt otroligt.

Nu ska jag ta och hinka i mig lite mer te innan det kallnar, komma ihåg att ta mina lyckopiller så jag kanske kan hålla mig på en hyfsad nivå till nästa veckas telefontid med läkaren, och sen ska jag nog gå och sova snart.

Until later, peeps! =)

0 Responses to Om arbetsträning, toppar och dalar.

  • Det fascinerande i att må bra men gå och vara orolig och beskymra sig när nästa “dipp” ska komma… så man inte kan njuta av att må bra… där är jag hela tiden. Tröttsamt! Känner igen mig mycket i det du skriver… har ju min kreativa utlopp jag också i mina toppar…. men även i mina dalar fast då går allt i moll eller mörka toner.

    •  Jag klarar oftast inte av att vara jättekreativ när jag är i en dal.. då är ALLT kolsvart, och jag klarar bara av att gå runt och må dåligt, typ. Fy fan, vad drygt det är, nu när jag tänker efter =/ Men å andra sidan; topparna är ju.. helt amazingly fantastiska 🙂 det är ju synd att man måste medicinera bort dem, kan jag tycka..

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet