Det är vid såna här tillfällen man märker att man inte är på sitt bästa. Den här veckan har varit intensiv på sina olika små vis. Dels råttan i källaren häromdagen, dels det här med projektstödet från kommunen – och dels detta med arbetsträningen. Den här veckan är det ATR-festival – alltså, teaterfestival, här i Västerås. Jag fick som uppgift att gå och se en föreställning, vilket jag gjorde igår. Dum som jag är, lovade jag dock att jag skulle se två föreställningar och dessutom ta med mig kameran för att få lite bilder till ATR-tidningen. Den andra föreställningen är idag, och nyss när jag satt här så kände jag hur jag bara inte orkar. Jag har varit helt slut sen i onsdags, och har knaprat värktabletter och muskelavslappnande i långa rader, och att komma iväg igår var ett projekt som nästan höll på att skita sig.
Det är ju en av de klara fördelarna med att det här är arbetsträning. Jag behöver inte känna mig skyldig för att jag inte orkar. Men det gör jag iofs ändå – det är inte alls kul att känna att man inte ens fixar att gå och se en teaterföreställning. Men det är så mycket just nu, känner jag, och jag vill bara sitta härhemma och mysa med djuren och slösurfa och hinna med mig själv och mina tankar. Och anpassa mig till min nya situation.
Men fan, alltså. Det gör mig ledsen att känna såhär.