Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Sitter och bubblar lite med en tjej på Twitter. Hon har ingen egen diagnos men riskerar att få diagnosen bipolär, därför att hennes mamma har sjukdomen. Vi har just suttit och pratat om att vissa människor är så starka och måste ta sig igenom så oerhört mycket misär genom sina liv. Jag är en sån. Mitt liv har i princip konstant varit kantat av.. misär av olika slag. Destruktiva relationer till nära anhöriga, likewise till pojkvänner, jag har förlorat fler närstående än jag kan räkna (både människor och djur), jag har drabbats av ekonomiska förluster, jag har lidit av skam och skuld på nivåer ingen människa borde behöva, jag har fråntagits stora delar av det som ger en människa grundläggande trygghet i sitt liv.. och många av de saker jag just nämnt, har pågått samtidigt, och jag har dessutom genomlevt dem utan något egentligt stöd.

På många sätt självvalt, eftersom jag inte velat oroa min familj, eller för den delen behöva genomlida särskilt min pappas monologer om än det ena, än det andra, som han inte förstått att jag inte klarat av att genomföra. Men det har ändå genomlevts ensam, och det har kört mig så långt ner i botten att jag nästan trott att jag aldrig kunde eller skulle ta mig upp därifrån.

Jag försöker att inte tänka om mig själv att jag är starkare än någon annan. Mina känslor och tankar inför mig själv i det perspektivet är något kluvna, och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag anser om saken. På ett sätt är jag kanske extra stark, eftersom jag fortfarande står upp. Men på ett annat sätt känner jag mig oerhört svag, eftersom jag erkänt att jag kanske inte klarar av att ta hand om allting själv. Men kanske det är en del av sjukdomsbilden; att faktiskt inse att man inte kan fixa allting själv – längre. Jag kunde när jag var yngre. Men när kaka läggs på kaka läggs på kaka, och man aldrig ges chansen att återhämta sig emellan, finns ytterst lite energi kvar. Man orkar inte återhämta sig, och man trycks ännu en bit längre bakåt och nedåt för var gång.

En av nackdelarna med att ha det såhär, är att åtminstone jag backar från ett socialt liv. Jag var egen företagare när stora delar av det här började, och de vänner jag hade, umgicks jag med väldigt lite. Den enda jag stod riktigt, riktigt nära, togs ifrån mig. Hon var med om en bilolycka som gjorde henne i princip helkroppsförlamad och hjärnskadad. Visserligen är hon inte död, men det är inte ens i närheten av vad vi var innan, hon och jag. I alla fall, när hon försvann, hade jag verkligen ingen. Jag tror inte att jag någonsin har varit så ensam. Jag ägnade mina dagar åt att gråta, timtal i sträck, i sorg efter min kompis som inte ens var död. Jag låg i sängen om nätterna och skrek, rakt ut.

Näeh, fy fan. Det är en av de värsta perioderna i mitt liv. Det, och när min biologiska mamma var sjuk i cancer innan hon tack och lov dog. Hon är en av de destruktiva relationerna jag skrev om lite högre upp. Dessutom troligen anledningen till att jag är bipolär idag; hon var förmodligen också det, och om inte, hade hon definitivt någon annan diagnos. Hon kan omöjligen ha varit frisk, i alla fall.

Nu har jag skrivit en uppsats om det här med personlig styrka. Nu tänker jag ta ett par värktabletter, bubbla klart på Twitter, sen måste jag nog gå och sova.

0 Responses to Om personlig styrka.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet