En annan sak jag glömde bort att skvallra om, är att jag idag skulle (och nu har) träffat en handläggare angående boendestöd. Det är nåt jag vetat att jag vill ha ett tag, och mitt personliga ombud hjälpte mig att få en tid för samtal om det. Och idag var det dags. Det var med en viss känsla av.. vet inte vad jag ska kalla det riktigt, men.. nedstämdhet, i alla fall, som jag gick dit. Jag har i hela mitt liv velat klara mig själv och satt min självständighet väldigt högt. Stolt är jag, dessutom. Min pappa säger att det är efter mamma, som också var en extremt stolt kvinna, och det ligger nog nåt i det. Så det känns ju inte skitkul, det här med att behöva stöd och hjälp när det gäller vissa saker. Men samtidigt så vet jag ju att det inte funkar, och ur det perspektivet är jag väldigt nöjd med att ha hittat de här insatserna som finns (det finns säkert fler som jag inte hittat).

Så. Vad vill jag då ha hjälp med, frågade den supertrevliga personen jag träffade (mitt personliga ombud var med). Jag fick berätta lite kort om mitt liv och mina behov (jag var verkligen tvungen att skära hårt i allt för att vi inte skulle bli sittande typ en vecka eller så), och så pratade vi om behov hit och dit, på vilken nivå allt ligger – och så vidare.

Det finns väl egentligen tre områden som jag tycker att jag kan behöva lite assistans med.

  • Ordning och reda (städning)
  • Matlagning och matvanor
  • Struktur och organisation

Egentligen – egentligen – är det nog mest det här att få tummen ur röven och komma igång. Städning är rätt trist, även om det kan kännas väldigt bra efteråt. Sen är jag dålig på att hålla efter eländet, så allting blir ju rörigt och dammigt och jävligt, och så gör jag inget åt det.

När det gäller mat, så är matlagning bland det tråkigaste jag vet. Jag har också extremt dåliga matvanor; jag äter inte frukost, till exempel, och mitt första mål mat kan en riktigt dålig matdag, vara sent, sent på kvällen/tidigt på natten (har jag varit duktig har jag ätit godis tidigare på dagen). Jag behöver äta åtminstone två gånger per dag för att må bättre. Det ultimata vore förstås frukost, lunch och middag, samt nån frukt eller så emellan. Sådär som vanligt folk gör.

Struktur och organisation. Jag har ofta stora planer för hur jag ska organisera och strukturera upp saker och ting, men det funkar sällan i praktiken. Mitt huvud är på många sätt mer strukturerat och organiserat än mitt hem, till exempel. Så det är nåt jag skulle vilja få lite hjälp med.

Sen är det förstås sömnen, men den kan förhoppningsvis bli hjälpt i och med att jag börjar arbetsträna om en dryg vecka. I alla fall hoppas jag det. Det återstår att se, no?

En sak jag tog upp när vi började prata om utförare, är att jag när jag läser information om olika insatser som finns, inte känner att de är till för mig. Boendestödet är en sak (beroende på utförare), men andra insatser känns verkligen som att de är gjorda och menade för personer som verkligen är psykiskt sjuka. De som har schizofreni och psykoser som diagnoser, och som faktiskt inte klarar sig själva alls. Men handläggaren förstod mig, och sade att psykisk ohälsa kan vara allt från tonårstjejen med ångest och självskadebeteende, till femtioåringen med just psykoser och annat. Min diagnos är ju bara en av flera, och inget som gör att jag klassas som nåt speciellt.

Nu har jag skrivit en uppsats. Nu tänker jag hinka te och äta ett par mackor (tidigt på dan, hör och häpna!) och bli lite varm efter promenaden i regnet därutanför. Myspys, men blött 🙂

0 Responses to Om boendestöd och psykiska sjukdomar.

  • Jag känner igen det där. Har ofta tänkt på hur praktiskt det vore med boendestöd. Å andra sidan vill jag egentligen klara mig själv.

    •  Är precis likadan – vill klara mig själv, till väldigt högt pris. Men nu när jag  ändå HAR en diagnos, kan man ju ändå passa på att utnyttja det stöd och allt man kan få. Det känns inte skitkul, just därför att jag vill klara mig själv, men vad fan.. jag tror att det kan bli en sån enorm lättnad att få lite hjälp och stöd, och det skulle vara så abnormt skönt, faktiskt.

  • Klart man vill klara sig själv… Men det är klokt att ta den hjälp man behöver och har rätt till. Det som irriterar mig är att det inte är lätt att veta vad man egentligen har rätt till, och det gäller många instanser i samhället. Alla har heller inte orken att leta reda på fakta.

    •  Du har HELT rätt. Det är inte alls lätt att veta vilken hjälp och vilket stöd som finns att tillgå, och det tar både tid och energi att leta efter informationen. Därför borde kommunerna bli tydligare med sin information om det här, vilka målgrupper det rör – och så vidare. Som t ex att man kan få stöd även om man inte har en sjukdomsbild som innefattar tyngre diagnoser som psykoser och så..

  • Stor tumme upp för matvanor! : )

    •  haha, ja, det är lixom bara att hålla tummarna för att jag får igång allt på nåt bra och vettigt vis, no? men det finns onekligen förutsättningar för det, iom arbetsträningen..

Hem | Bipolarblog.se

Translation

Arkiv
Sociala medier
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet