Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Nu, såhär på nattkvisten (det lutar åt att bli en uppesittarnatt igen), insåg jag just nånting. Jag har på senaste hyst hyfsat seriösa funderingar om att flytta. Jag bor i Västerås nu, och det är helt fel stad för mig, eller så är jag helt fel människa för staden. Det är inget depressivt i det, utan mest bara ett konstaterande. Min kreativa sida är för stor och för provocerande, tror jag, för att en såpass bakåtsträvande och faktiskt väldigt tråkig stad som Västerås, inte ska kunna hantera den. Jag har svårt att få vettiga jobb här, och under alla de år jag bott här har jag inte känt att jag någonsin fått utlopp för mina mest galna idéer. Och då har jag ändå under flera år arbetat rätt nära just konstnärer, teater- och musikmänniskor av alla de slag.

Men i vilket fall. För ett antal år sen (cirka 13-14 år sen) bodde jag faktiskt i Uppsala. Jag flyttade dit för att utbilda mig till gymnasielärare, och flyttade tillbaka till Västerås av lite olika anledningar, men som nykläckt och väldigt stolt fotograf. Under mina två år i staden hade jag bland annat trängts i Uppsala domkyrka för att se fotoutställningen Ecce homo, om någon minns den (hur kan man inte minnas den?). Det var otroligt mycket folk där, och det var faktiskt mest drygt att ens försöka se något. Men jag tänker att om den utställningen visats här i Västerås, skulle det ha varit mest kulturutövare, kulturpolitiker och kulturadministratörer i blandning med kulturtanter i 50-årsåldern som var där för att se den.

Det jag försöker säga är att Uppsala är en betydligt mer kulturell stad än Västerås någonsin kommer att bli. Det är rätt goda nyheter för en kulturnörd som jag själv. Ni vet ju att jag har lidit av en viss tristess här ett tag, men idag när jag satt och började leta runt lite på Uppsala stads hemsida upplevde jag något lite halvt märkligt. Det var som att gå in i en topp, men extremt dämpad, eller rent av djupt begravd under väldigt mycket hjärna. Jag har inte upplevt det på det viset förut, men det känns lite småskumt. Den här.. stressen som uppstår under en topp, den finns där, men den är så djupt ner att den inte riktigt får möjlighet att komma upp till ytan och faktiskt påverka. Tja, förutom möjligen att jag sitter här när klockan är över tre, och inte vill ta en sömntablett för att jag har ett möte med ett personligt ombud klockan ett i morgon eftermiddag. Tar jag en sömntablett kommer jag förmodligen inte upp förrän lagom till att personen i fråga dyker upp, vilket inte är så bra.

I vilket fall. Det är väldigt roligt att sitta och leta efter grejer för mig att göra i Uppsala, och det känns lite som att jag har en topp – men en väldigt väl gömd sådan. Och det får mig att inse att tristessen jag upplevt den senaste veckan eller så, kanske är nån form av dal fast att jag inte insett det. Och det är väl rimligt, antar jag. Att en dal känns annorlunda, om toppen också gör det. Och trots att jag tidigare skrev att jag på sätt och vis helst känner saker framför den här gråa dimman, så kan jag (för tillfället) ändå se framtiden an med ett visst hopp om en jämnare tillvaro. Om topparna och dalarna ska se ut på det här viset, kan det nog kanske vara ok.

Fast jag får nog överväga det där med att gå och lägga mig i alla fall. Kom just på att jag faktiskt är trött.

Until later, peeps ^^

Arkiv
Translate