Nåt jag rätt många gånger hört och läst, angående människor med bipolär sjukdom som medicinerar, är att de upplever att livet blir grått och tråkigt. Hittills har jag inte riktigt märkt av det, eftersom jag haft såna problem med sömnen. Men nu när den åtminstone börjar sköta sig litegrand med hjälp av sömntabletterna, så kan jag börja se effekten av den här gråheten..
Är det såhär vanligt folk går runt och känner sig? Att ingenting är särskilt kul förutom möjligen nån gång ibland? Att livet är rätt grått och trist? Att man gör det man måste (men knappt det), och helst inget mer?
Eller är det jag som fortfarande inte uppnått nån direkt effekt av Ergenylen?
Det som just idag skulle kunna vara anledningen är att jag inte sov natten till igår på grund av att jag runt ett på natten kom på att jag lovat skicka över en CV till min handläggare på AF Kultur och en karl på stället där jag eventuellt ska arbetsträna, vilket jag glömt bort. Därför var jag tvungen att skriva ihop en – och dessutom göra den snygg. Det tog några timmar, och när klockan var fyra på morgonen tyckte jag inte det var nån idé att lägga sig – speciellt inte med hjälp av nån sömntablett. Jag sover antingen väldigt hårt på dem, eller så vaknar jag hundra gånger. I stället var jag vaken. Somnade till ett antal gånger på kvällen, en stund i taget, och somnade i sängen runt två, tror jag. Vaknade vid elva idag, och har varit skittrött hela dagen hittills (cirka två). Och så är det sådär grått och trist i skallen. Finns inget som känns överdrivet roligt att tänka på. Fast jag känner mig inte deppig heller.
Men det var det där med tristessen igen, tror jag… =/