Det var natten mellan tisdag och onsdag jag (igen) inte sov alls. Ytterligare ett 36h dygn. Igår ringde jag Affektiva, enbart för att upptäcka att de inte har telefontid på onsdagar. Anar ni vad irriterad jag blev. Ringde också min husläkarmottagning för att försöka nå min husläkare. Han var inte på plats. Fick en telefontid med honom på tisdag nästa vecka – det var det bästa de kunde åstadkomma. Tack och lov var jag fruktansvärt trött igår kväll, så jag lade mig redan klockan tio (och det är extremt tidigt för att vara jag i vanliga fall). Jag vaknade till liv vid åtta i morse. Gudars, så skönt det var..
Idag ringde jag dock Affektiva igen, och pratade med en trevlig sköterska igen. Vi pratade rätt länge, och jag fick reda på att även min läkare där var borta hela veckan. Tack och lov förstod hon min situation, sköterskan, så hon letade rätt på nån annan läkare som fick skriva ut sömntabletter åt mig. Så nu har jag ett gäng Imovan härhemma, som jag ska sova väldigt sött på hade jag tänkt. En i taget, dock (för att undvika missförstånd). Har dessutom fått besked om att jag troligen kommer att få en telefontid med läkaren på Affektiva, för att prata om huruvida Ergenylen är rätt medicin för mig, eftersom jag får så kraftiga biverkningar av den. Jag misstänker att det förhoppningsvis, kanske, perhaps, maybe, blir nån gång nästa vecka. Det återstår att se, no?
Nu ska jag i alla fall ta och äta litegrand, eventuellt klippa till ett par byxor (men inte sy, för då blir jag uppe) och sen ska jag nog gå och sova.
Kan ni tänka er – jag ska gå och sova!
#såjävlalycklig