Det jag menar med rubriken har med familj – särskilt föräldrar – att göra. Mina föräldrar har varit på mig som iglar under hösten med att jag förmodligen har ADD, vilket jag tvivlat på hela tiden. Jag har trott mig om att vara antingen bipolär eller borderline – och voila – bipolär bidde det.
Men. Mina föräldrar kom alltså för att födelsedagsfika med mig idag (fyllde i söndags). Vi pratade mycket om mina syskon, och “familjepolitiken” mellan syskon, svågrar och svägerskor och så vidare. Det är alltid roligt att höra hur mina syskon har det, eftersom jag inte har jättemycket kontakt med dem, och inte heller träffar dem särskilt ofta. Därefter frågade min mamma såklart hur jag har det. Dags att ta tjuren vid hornen, tänkte jag.
De tog det rätt bra, faktiskt. De var inte förvånade över att jag har en diagnos, och de tog nyheten om att jag är just bipolär, bra. De ifrågasatte det inte (med tanke på hur envetna de varit rörande ADD), utan accepterade det rakt av. Min mamma har jobbat som rektor på Salbohedsskolan utanför Sala i en rad år, och har således hyfsat bra koll på en hel rad diagnoser, så hon ställde relevanta frågor. Pappa har inte fullt lika bra koll, så för honom är det nog nytt och han kommer nog att gå anhörigutbildningen sen när det blir dags för det. Men vi pratade lite om bieffekterna; det här med svullna fötter, sömnen osv. Åtminstone mamma var helt inne på att det kommer att ta ett tag innan full effekt är uppnådd, vilket såklart är bra.
Jag tror att pappa kommer att tycka det är lite småjobbigt att hans enda dotter (jag är hans enda egna barn) har en psykisk diagnos, men det får stå för honom, känner jag. Jag är mest nöjd med det hela, även om det blir lite smådrygt med bieffekter hit och dit, innan allt med medicinen har hunnit stabilisera sig ordentligt. Till exempel är jag ju rätt tacksam att jag är arbetslös, så länge sömnen beter sig på det här sättet. Tror inte jag skulle fixa att (inte) sova på det här viset om jag jobbade..
Tja. Vi får se vad som händer, helt enkelt.
Det känns i alla fall bra att ha berättat det, och det gick på det stora hela väldigt smidigt. Inte ens min pappa, som är den som har bråkat mest med och på mig om att han tycker att jag är så dysfunktionell av mig, hade mycket att säga annat än att det är bra att det finns en diagnos och att det nu kommer att finnas hjälp att få. Till och med rekommenderade de ett par saker jag ska be om, ifall att t ex mina svullna fötter inte bättrar på sig mer än de gjort hittills, samt för sömnens skull, även insomningstabletter. Sistnämnda tog jag ju upp med sjuksköterskan tidigare idag när jag ringde och pratade om fötterna.
Nu, däremot, ska jag se till att äta nåt, sen ska jag ut med hunden.
Puss så länge! <3