Det slog mig just – sitter och funderar på det här med känslor, hur man känner, vad man känner, hur mycket och hur starkt, och så vidare. Jag tror att jag skrev om det för några dagar sen – det här med att jag blivit benämnd som intensiv. Eller så var det på ett annat ställe jag skrev om det, jag minns inte.
I alla fall. Intensiv. Jag har vetat i hela mitt liv att jag har ett väldigt intensivt känsloliv. Ni andra som också är bipolära – är detta något ni dras med också? Just det intensiva känslolivet, och att det är svårt att dra ner eller öka volymen på det man känner. Jag tänkte nämligen på två människor i mitt liv just nu, varav jag hyser nån form av varmare känslor för båda. Den ena är några år äldre än jag, och verkar ha förmågan att stå emot och rak i ryggen när jag släpper loss mina känslor. Åtminstone tror jag det. Den andre tror jag på något sätt ställer sig över, och låter allt rinna förbi utan att låta det påverka alltför mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det på något annat vis.
Det jag på något sätt vill komma fram till, tror jag, är.. att jag ibland känner mig gränslös i mina känslor. De tar liksom aldrig slut, och ibland känns det som att jag inte kan kontrollera dem. Men samtidigt vet jag att jag kan kontrollera dem, på ett väldigt märkligt sätt. Ta till exempel i höstas. Jag hade en liten fling med en karl, och han visade sig vara en högst märklig man. Han backade, tog nåt steg framåt för att därefter backa igen. Herrejävlar, vad han hattade.. från början var jag väldigt förtjust i honom, men till slut kände jag att det inte fungerade att vara fullt så förtjust. Och vid sådana tillfällen stänger jag av. Har man otur, stänger jag av helt och hållet, och då är det helt kört för personen i fråga. Jag kan vända över en natt, verkligen. Från att vara väldigt förälskad, till att inte känna något alls, förutom möjligen vänskapliga känslor.
Jag har en vän som även han har problem med att kontrollera sina känslor. Hans problem är dock större än mitt, eftersom det påverkar hans relationer till det sämre. Honom har jag fått till att uppsöka psykolog för att få hjälp med sitt sätt att (inte) hantera känslor, för annars kommer det att driva honom till vansinne allt eftersom. Men i vilket fall; jag har funderat på om jag själv skulle vilja få nån slags hjälp att inte känna så intensivt som jag gör. Och jag har kommit fram till att jag inte vill det. Att ha ett intensivt känsloliv är en del av den jag är, och jag tycker att det är ok att ha det. Varför skulle det inte, liksom? Det enda som gäller är att hitta en människa som kan hantera stora, starka och intensiva känslor från sin partner.
Och det är väl kanske lättare sagt än gjort.
—
För övrigt kan jag säga att jag natten till igår stannade uppe och frostade av mitt frysfack som var så igen-isat att det inte gick att få in ett papper däri, ens en gång. Det tog ungefär nio timmar att få bort ALL frost. Gissa vem som var trött igår kväll. Dessutom ringde jag Affektiva för att höra hur jag ska hantera mina fötter som svullnat upp till dubbla storleken, av Ergenylen. Jag äter ju Venlafaxin också, så jag fick order om att fortsätta med Ergenylen, men halvera dosen Venlafaxin. Idag är fötterna bara hälften så stora som tidigare, vilket ju är tacksamt. Får se hur det ser ut efter helgen – ska ringa igen på måndag och berätta.