Det är lite lustigt att den här föreningen jag tog kontakt med heter just Föreningen Balans. Det är nämligen det jag sökt under hela mitt liv. Balans. Jag har nog aldrig någonsin känt mig balanserad, utan har alltid stått på en tunn lina och tippat åt ena eller andra hållet. Det är först det senaste året jag har känt att linan börjat bredda sig och bli lite mer stabil, troligen mycket tack vare Venlafaxinet jag äter. Nu när jag äter Ergenyl hoppas jag att det ska bli en bred gata som ligger på stadig mark, i stället för en smal och krokig grusväg längs ett stupande berg.
Och på tal om föreningen, just, så blev jag uppringd av den här tjejen här i stan som vill starta upp en lokalförening. Det var mycket trevligt att prata med henne, och vi kom överens om att vi ska träffas framöver, när min medicin börjat stabilisera sig (och mig) en aning. Det här med att starta upp en lokalförening är inte något som kommer att ske i morgon eller ens nästa vecka eller månad, utan det blir så småningom. Men jag har i alla fall sagt att jag gärna är med och startar upp, och att jag kan hjälpa till med allt som har med hemsidor, grafisk formgivning, tryck med mera, att göra, liksom att vara med i lobbyarbete som jag misstänker att föreningen också kommer att syssla med.
Det som slog mig att jag måste tänka extra noga över, och det gäller för övrigt en vän till mig som också är bipolär och aktiv i åtminstone ett par föreningar där hon bor, är att vi inte ska ta på oss för mycket. Det är nämligen precis det jag gjorde för fem år sen när min bästa kompis var med om en bilolycka som gjorde henne väldigt, väldigt skadad och trasig. Jag gjorde jättemycket annat för att slippa tänka på mig själv, och så brände jag ut mig i stället.
Så det gäller att hitta – gissa vad?
Balans i det man tar på sig att göra.