Det senaste halvåret eller så har jag på olika sätt ägnat mig åt att försöka hitta tillbaka till mig själv, efter den långa och väldigt djupa depression jag befunnit mig i. Den som berövat mig hela mig själv, i princip – allt som varit jag försvann, en bit i taget, tills jag inte var någon alls längre.
En av de saker jag återupptäckte eller insåg om mig själv, är att jag är en sån där person som inte kan ge raka svar alltid (beroende på frågan, såklart). Det är nämligen så att.. det beror sig på. Det beror sig på vilket humör jag är på, hur jag mår, i vilken situation, vilka omständigheter – och så vidare, i all oändlighet.
Vilket i sig påminner litegrand om, fast det tyckte inte min arbetspsykolog jag hade kontakt med via AF, att jag ser världen som svart eller vit. Nu inser ju även jag att det finns gråskalor, och jag ser dem klart och tydligt, men i min värld är det oftast svart eller vitt gällande de saker som verkligen betyder något. Antingen så är det, eller så är det inte. Det är också ofta så i hur jag mår. Antingen så mår jag bra, eller så gör jag det inte.
Det får mig osökt att tänka på något jag läst nånstans stämmer in på många som har just bipolär sjukdom. Trots att det kan vara väldigt påfrestande, så är jag ändå tacksam över att jag är som jag är. Jag skulle inte vilja vara någon annan än mig själv. Jag älskar att vara så kreativ, men så ohändig och oteknisk att jag nästan är handikappad, jag älskar hur lätt jag har för det abstrakta seendet, hur lätt jag har att förstå somliga saker, medan andra saker är lite mer svårbegripliga för mig. Jag älskar hur intensiva mina känslor kan vara, hur fri och lycklig jag kan känna mig ibland, medan jag andra dagar kan känna mig som att jag aldrig kommer upp ur abyssen jag befinner mig i just då.
Så nog ska det bli intressant att se hur den fulla effekten av Ergenylen kommer att se ut. Jag hoppas såklart att det kommer att bli mer gott än ont, även i fråga om kreativitet och idérikedom.
Men den som lever får se, no? 🙂