Det börjar snart bli dags att ta tablett nummer 3 den här veckan, och inför det tänkte jag komma med lite reflektioner över den tid som gått hittills. Två dagar, alltså.
Jag vaknade ju igår och hade en rastlöshet i kroppen, som höll i sig hela dagen. Det slutade med att jag satt uppe till sex i morse, men då var jag rätt trött. Vaknade elva, av den kanna te jag drack igår, som ville ut igen (fin omskrivning av att jag behövde gå på dass och kissa). Igår och inatt diskade jag min jättestora disk, skurade diskbänken, köksbänken och kaklet vid diskbänken. Idag har jag gjort rent spisen på ovansidan. Det ska skrubbas ordentligt på hela spisen och allting runtom, men en sak i taget.
Det här är alltså saker jag de senaste (många) åren har tyckt är fruktansvärt drygt och tråkigt, och nånting jag dragit mig för i veckor innan jag kommer mig för. Nu gjorde jag det bara sådär, rakt av. Det är en rätt stor grej för mig, faktiskt. Och jag noterar återigen att jag verkar vara väldigt mottaglig för medicin. Ungefär samma reaktion, fast mer med mitt mående, fick jag när jag började äta Venlafaxin för ett par år sen.
Jag tänkte alldeles nyss, fast det blir lite bakfram, att det verkar som att den här medicinen tar bort vissa spärrar. Och det är där det blir fel – för det är egentligen inte spärrar.. eller jo, fast såna jag satt upp själv utan att veta om det. Alltså, spärren handlar om att inte vilja eller orka göra en viss sak (städa, t ex). Nu verkar de falla, de spärrarna, så att jag faktiskt får arslet ur.
Det finns ingenting dåligt med det. I alla fall inte än. 🙂
Nu är jag faktiskt rätt trött, så jag ska inte reflektera mer idag, tror jag. I stället ska jag nog skita i det jag funderade på att sitta uppe inatt och göra, och i stället slänga mig i soffan med en kanna te (som dock ska hällas ner i min hals medan jag tittar på tv eller en film) och gosa med mina djur.