Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag fick min diagnos den 23 februari, vilket är två veckor sen i morgon. I måndags förra veckan fick jag remissen att ta blodprov inför att börja med Ergenyl. I onsdags var jag och tog mitt blodprov, och min läkare borde ha fått resultatet i torsdags. Därefter tycker man att det borde gå förhållandevis fort att skicka iväg brevet hon pratade om, och att få iväg ett recept till apoteket.

Har det hänt?

Nej, det är klart att det inte har. Jag har inte fått något brev, och jag betvivlar att receptet gått iväg till apoteket innan jag får brevet. Alltså sitter jag här och stoppar i mig maxdos av den medicin jag äter sen två år (Venlafaxin). Nu är inte det ett problem, eftersom den hjälper åtminstone delvis. Den jämnar ut mitt mående hyfsat, men den räcker inte hela vägen fram.

Jag har otroligt stora förhoppningar på Ergenylen. Det är lite läskigt, faktiskt, på sina vis. Just nu missköter jag mig nåt helt otroligt. Vänder fram och tillbaka på dygnet konstant, äter massor av sötsaker för att kompensera att jag inte äter mat förrän framåt kvällen, röker mer än jag borde.. jag vet att jag borde göra på ett annat sätt, men av någon anledning så gör jag inte det. Min förhoppning är att Ergenylen ska få min hjärna att göra om och göra rätt, typ. Men tänk om den inte gör det? Tänk om jag inte alls reagerar  “rätt” på den?

Jag har levt hela mitt liv med vetskapen om att nånting är konstigt. Om det sedan är mina depressioner som gjort det, eller om det är annat, låter jag vara osagt. Men nånting har varit skumt så länge jag kan minnas. Jag har alltid känt mig utanför, och jag undrar om det är detta som spökat. Oavsett vilket, så har jag längtat så efter att få känna mig hyfsat normal. Tanken på att få en medicin som skulle kunna åstadkomma det är överväldigande. Skräcken för att det inte kommer att bli så, är.. devastating, to say the least.

Men just nu går jag mest runt i nån slags limbo. Jag väntar och väntar och missköter mig under tiden. Jag vill få det där brevet så jag kan ge mig ut och köpa hem Ergenylen, och börja med det så jag får se om det gör nån skillnad, eller hur det är.

Arkiv
Translate